Hem till Helsingborg och Bye Bye Båstad

Gunnar Bergdahl ser Robert Lillhongas filmpolitiska testamente ”Villa Thalassa – helgen vecka 48” och den svärtade samtidsskildringen ”Avalon” i Göteborg på filmfestivalens första dagar.

Kultur. ”Förbered er nu på filmfestivalens längsta eftertexter, de är 12 minuter”, sa Robert Lillhonga inför sin världspremiär på det märkliga filmprojektet ”Villa Thalassa – helgen vecka 48”.

En långfilm inspelad på tre dagar (normalt är 30), klippt på en månad (brukar ta minst tre) och ljussatt och tekniskt bearbetad på en vecka (helt omöjligt). Alldeles särskilt utan obegränsad budget.

Tja, för alla utom Helsingborgs egen regissörsstjärna Robert Lillhonga. Möjligt med ett friskt manifest om ”weekendfilm” och genom den värme och sympati han själv utstrålar. Omformat till en lekfull energi som omfattat hundratals helsingborgare både framför och bakom kameran.

Och resultatet? Tja spretigt är förstås bara förnamnet. Denna historia om en tidstypisk kulturell Robinson-tävling på regionalt initiativ (och med Kulturförvaltningens Birgitta Killander i en hederlig cameoroll) innehåller förstås diverse personliga trasseltrådar och har definitivt sina ögonblick.

Lillhonga har en förmåga att ta till vara på komiska poänger och intensiteten i spelet är stundom högklassigt. Inte minst mellan Johanna Tschig och Jejo Perkovic i vad som nog får betecknas som huvudroller. Å andra sidan kränger historien som en drivande båt i ständigt skiftande vindar på Sundet.

Hela projektet, deklarerade Lillhonga efter visningen, är en beskrivning av rådande kulturklimat och tillkomsten en personlig befrielse efter åratal om tjat om nästa film efter framgångarna med ”Hata Göteborg”.

Om detta skulle ha varit den film som har varit den som han under årens frustrerande lopp har försökt få till stånd med en riktig budget och med de resurser en långfilm kräver, blir producenternas och finansiärerna ovilja faktiskt begriplig.

”Villa Thalassa” ska nog mer ses som en Lillhongas egen variant på Wim Wenders Hollywoodkritiska ”Sakernas tillstånd”. Att i denna egendomliga kulturtävling med där diverse lokala förmågor som spelar lokala förmågor i det till konferenscentrum förvandlade vandrarhemmet, se sakernas tillstånd i svensk filmbransch lyfter filmen ovan gupp och brister. Rockbandet North America, konstnärer, vissångare, en filmare från Malmö… Det handlar alltid om drömmen om det stora lyftet som ska ta vinnaren till det soliga Kalifornien och om döende drömmar och pragmatiska insikter för resten.

Att möta det allmängiltiga problemkomplexet med detta glädjefyllda kreativa kaos är inte illa. Det var gott om tillresta helsingborgare på världspremiären. Och den som vill se ”Villa Thalassa” med alla sina lokala miljöer och medverkande kommer att få en möjlighet redan den 19 februari då Stadsteatern ordnar galapremiär i Robert Lillhongas hemstad.

Själv berättade han att han nu ska skaffa sig ett vanligt jobb utan kulturarbetarnas deprimerande förutsättningar. En deprimerande nyhet.

”Men”, deklarerade han på ett fullsatt seminarium, ”jag ska göra en hobbyfilm där man spelar in var sjunde helg och siktar på att bli klar om sju år. Då är jag tillbaka här på festivalen”, sa Robert och skrattade.

Större allvar kringgärdade festivalens öppningsfilm som utspelade sig fyra mil norr om Helsingborg i det burgna Båstad. Axel Peterséns omsusade debutfilm ”Avalon” visade sig precis så smärtsamt bra som internationella festivalframgångar i Toronto och på andra håll har antytt.

Vi följer Janne, en drygt 60-årig festfixare som just fått av sig fotbojan och nu anländer till Båstad för att starta en ny nattklubb i festfolkets Mekka tillsammans med gamla skumma vänner och en bedagad och förstående syster.

”Avalon” är en modig film, byggd på stämningar mer än på en rak berättelse. Det är inte utan att man tänker på Jesper Ganslandts hyllade ”Farväl Falkenberg”. Inte bara för att också ”Avalon” är sprungen ur det konstnärliga kluster som samlats runt produktionsbolaget Fasad, vid sidan av Göteborgsbaserade Plattform med Ruben Östlund som frontfigur, det kanske mest spännande som finns i svensk film just nu.

Det gör ont att se dessa krackelerande människor som envist försöker betrakta livet som en fest. Inget är ju lika patetiskt som dessa drömmar om evig ungdom, drömmar malda till ett cyniskt stoft. Partyt är ju för länge sedan över, Janne och hans kompis ska bara fixa lite, det är tennisvecka och det vackra folket och deras kontokort är på ingång.

Från de allra första scenen, där Johannes Brost står och spanar ut mot Laholmsbukten till den sista blicken upp i den himmel de aldrig kommer att nå, bär Johannes Brost denna filmiska märkvärdighet. Hans fårade, plågade, patetiske figur är navet på en resa in i ett moraliskt mörker.

Den Båstadsbo som hade hoppats att förra sommarens inspelningsaktiviteter skulle leda till en trevlig skildring av det trevliga Båstad bör spänna fast säkerhetsbältet inför premiären på Scala om några veckor.

Filmen, som fått sitt namn efter det inneställe som Janne och hans kompisar ska öppna, hade lika gärna kunnat heta ”Bye Bye Båstad”.

Axel Petersén gör med ”Avalon” en häpnadsväckande långfilmsdebut, han skapar oroväckande situationer som gradvis bildar ett mönster, han får inte bara Brost att spela övertygande utan hela ensemblen och han har en fantastisk fotograf i Måns Månsson.

En bättre start på såväl filmfestivalen som det svenska filmåret är svårt föreställa sig.

Den stackars kulturministern Lena Liljeroth Adelsohn invigningstalade och berömde sitt nya filmavtal.

Strax därefter stod gänget som har skapat ”Avalon på samma scen. Regissör Petersén talade om att hans mångåriga erfarenheter av Båstad var utgångspunkten och att han kanske skulle återkomma. Hans producent Erika Wasserman påminde kulturministern om ett tidigare festivalmöte. Den gången reste kulturministern sig och lämnade salongen efter 15 minuter tillsammans med sin otålige make när den fantastiske filmen ”Man tänker sitt” visades.

”Hoppas att du vill stanna till slutet den här gången”, sa Erika.

Om hon dyker upp på Robert Lillhongas film ikväll då den visas på festivalens största biograf förefaller osannolikt.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06