Strindbergs eld brinner än
Lars Westerberg om en levande August Strindberg.
Lars Westerberg. Hur mår jubilaren Strindberg?
Det är aningslöst att ställa frågan utan att ta hänsyn till dagens kulturklimat. Det finns många som inte läser böcker alls och en stor läsande allmänhet, som nästan uteslutande ägnar sig åt deckare. Och hur är det med kultursidornas folk?
Man kan konstatera att kunnigheten om och intresset för populärkultur har ökat. Troligen har den seriösa litteraturen på något sätt blivit lidande. Och troligen finner man en äldre tids författare mindre viktiga. Det är viktigare att ha koll på samtidslitteraturen.
Givet detta står sig naturligtvis Strindberg bra.
Han som på sin tid kritiserade den oomstridde Bellman, har övertagit Bellmans gamla position.
Man kan ogilla vissa av Strindbergs idéer men han framstår i dag som Sveriges störste författare genom tiderna. Det är det få som på allvar vill ifrågasätta.
Varför beundras Strindberg?
Han var radikal, han skrev kraftfullt. Det senare, tror jag, imponerar på hans manliga beundrare. Han är en lysande polemiker. Han är uppriktig och självutlämnande. Och där är han förebild för hela samtiden. Visst är han ett klassiskt manligt geni. Men han är ingen staty.
Han är framför allt trotsaren. När Victor Svanberg på sin tid angrep Strindberg och visade på hans växlande åsikter var hans poäng att man lika gärna kunde betrakta Strindberg som högerman.
Men det är ingen slump att han förknippas med vänstern. Hans åsikter formas i opposition.
När han angriper vänstern sker också detta i opposition. Konservativ och traditionalist är han inte. Hans antidarwinism är en följd av hans magiska tänkande, hans besynnerliga form av vedergällningskristendom. Det verkar vara en ideologi skapad för att lösa en paranoikers problem. Och där hade han väl egentligen inte stöd någonstans i sin samtid.
Hans antisemitism och hans fördomar mot romer är väl mer representativa för tidens fördomar.
Samma blinda fläckar hos honom som hos många andra av tidens radikaler. Endast i könsrollsfrågan är han genuint konservativ. Kvinnohatande på ett ologiskt och vettlöst sätt är han när de personliga kriserna skärps. Konservativ i denna fråga är han från början till slutet.
Hur är det med Strindbergs språk? Det är en märklighet. Han är modern i förhållande till samtiden men mindre modern än sekelsskriftets diktare. Gymnasister kan finna honom tung.
Men han har ett starkt och medryckande temperament och hans språk tjänar detta. Det går en stark vind genom Strindbergs språk och det vitaliserar och inspirerar den som läser. Man är där, mitt i vinden.
Men också polemiken. Kraftfullare och mer dräpande skriver ingen (men Palmaer är roligare).
Tyvärr har det gjort många av hans beundrare okritiska. ”Jag har icke det skarpaste huvudet – men elden; min eld, är den största i Sverige”, säger Strindberg med beundransvärd självinsikt. ”Jag är dum i huvudet men känslostark”, för att uttrycka det råare.
Det är ofta svårt att ta Strindberg på allvar. När han är som mest kvinnohatiskt är det rena gallimatias. Strindberg är ologisk med bittert gravallvar. Pojkgänget applåderar hans kraft.
Han är en suverän dramatiker. Hans skådespel är just dramatiska. Här viner replikerna, här är det vind och motvind hela tiden.
Den distans och självdistans, som man saknar hos Strindberg, försvinner i dramerna eftersom han inte så sällan visar god förmåga att leva sig in i sina meningsmotståndare. Allt för att skapa en laddad verklighet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus