Förundras!
Hon var en poet som fick oss att se det vidunderliga i det självklara. Ann Lingebrandt minns Wisława Szymborska som gick bort i onsdags, 88 år gammal.
Bildmaterial
Wisława Szymborska (1923-2012).
Kultur. Tänk att Wisława Szymborska var just Wisława Szymborska. Känner man sorg över att hon inte längre finns bland oss så bör man ändå glädjas desto mer över att hon har funnits, att hon fanns så länge som 88 år och att hon skrev sina dikter som kommer att finnas för alltid.
Jag är säker på att Szymborska har lämnat ett testamente som riktar sig till oss alla − det uppmanar oss: förundras! Häpnad är vad som genomsyrar hennes poesi; det är en livshållning, ja, rentav en plikt. Livet ska levas med öppna ögon och med ständigt en fråga på tungan.
Dikten ”Vimmelkantig” kan läsas som en programförklaring för denna filosofi där barnets storögda nyfikenhet är idealet. Här begrundar hon den ofattbara slumpen att hon föddes till precis hon. Lika gärna kunde hon väl ha vuxit upp i ett stim eller i en myrstack, grott som ett träd eller grässtrå. Eller: ”Jag kunde ha varit mig själv − men utan häpnaden,/ och det skulle ha betytt att/jag var någon helt annan.”
”Jag är den jag är” – svårare än så behöver inte livets under vara. Ibland kan man glömma bort det. I en av de sena diktsamlingarna, ”Kolon”, hittar man dikten ”Ouppmärksamhet” där diktjaget läxar upp sig själv: ”Illa skötte jag mig i kosmos igår./Jag levde ett helt dygn och frågade inget, och förvånades inte över något.” Att gå omkring och ta världen för given, att göra sina dagliga göromål av pur vana och inte se att dagens regn faller med helt andra droppar anstår inte en människa. En ”kosmisk savoir-vivre” kräver vissa grundläggande saker av oss: ”lite uppmärksamhet, ett par rader av Pascal/och ett förbluffat deltagande i detta spel/med okända regler.”
Szymborska skriver självklarheter. Och hon får oss att inse det vidunderliga i det självklara. Att stanna upp inför en skalbagge på vägen. Att rysa inför vad man kan se i ett mikroskop. Att betrakta oss själva ur molnens synvinkel. Att lägga märke till hur stunden blixtrar till och försvinner innan vi knappt hunnit uppfatta den. Hennes dikter är läromedel i levnadskonsten.
Tro bara inte att hon är en poet som glatt producerar klokheter om en underbar värld utan att se några mörka sidor. Hon har skrivit om terroristen som står och väntar på att bomben ska brisera. Om tortyren som genom tiderna fått kroppar att vrida sig av smärta. Om första fotot av Hitler: ”Vems är lilla handen, örat, ögat, näsan? Vems är lilla magen som är full av mjölk: en tryckares, en läkares, en köpmans, en prästs? Vart ska de små lustiga benen åstad, varthän?”
Själv började hon sin poetiska bana som trosviss kommunist. Erfarenheten av att upptäcka att doktrinen inte gjorde världen tydligare, utan tvärtom skymde den, fick henne därefter att hålla tre små ord högt: ”jag vet inte”. I sin Nobelföreläsning 1996 talar hon om vikten av att för oss själva upprepa de bevingade orden som vidgar våra inre vidder. Bödlar, diktatorer och demagoger, de ”vet”.
I trots mot Predikaren hävdar Szymborska att allt är nytt under solen, men hon gör det utan illusioner och med en nykter skepticism. Glimten i ögat saknas aldrig: humorn är på samma gång ömsint och bitsk, varm och ironisk. Det vilar något majestätiskt över hennes anspråkslöshet och hon förhåller sig lika distanserat cool inför tanken på vår litenhet som inför insikten om var och ens storhet. Den sofistikerade slutknorren är något av hennes signum, en överraskande vändning som kan få oss att blicka ned i ett existentiellt bråddjup. Hennes stil sammanfattar hon själv i raden: ”Inte bara schvung, utan också exakthet”. Ordlekarnas och den avspända rytmens schvung och detaljernas exakthet har vi i Sverige förmånen att ta del av genom Anders Bodegårds tolkningar.
Med elegant konsekvens lyder titeln på Szymborskas sista diktsamling från 2009 ”Här”. Det är just där hon befinner sig, i nuet, "längs pågående vägar". Att vara åttioplus är ingen ursäkt för att falla för nostalgins frestelse och låsa in sig i minnets mörka rum. I titeldikten påminner hon:
Livet på jorden betalar du inte dyrt.
För drömmar, till exempel, inte ett vitten.
För illusioner först när de är förlorade.
För innehav av kropp, endast med kroppen.
Och som om inte det var nog
snurrar du utan biljett på planetkarusellen
och tjuvåker ut i galaxernas snöyra
genom tider så hissnande
att inget här på jorden ens hinner darra till.
Wisława Szymborska har klivit av karusellen. Men hennes ord finns kvar, just här.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus