När den danska muslimhetsen ska bli svensk
Lotta Wendel om det nystartade Svenska tryckfrihetssällskapet.
Lotta Wendel. I Malmö har den iranska författaren och journalisten Parvin Ardalan fått en fristad. I hemlandet har hennes skrifter om hur kvinnor nekas sina mänskliga rättigheter lett till förföljelse och fängelsestraff.
I Malmö finns också dokumentärfilmaren Fredrik Gertten som stämdes av Dole efter att han visat hur det multinationella storföretaget förgiftat bananarbetare i Nicaragua. Dole passade också på att, med förtäckta hot, kontakta varenda svensk journalist som skrev om Gerttens film, i syfte att hindra vidare publicitet.
Varken i ett svenskt eller i ett internationellt perspektiv kan man idag hävda att ordet är fritt. Maktförhållandena i samhället visar sig på många sätt, inte minst genom hur information begränsas och kontrolleras.
Men när det nybildade Svenska tryckfrihetssällskapet höll sitt första möte i Malmö i tisdags var varken Parvin Ardalan eller Fredrik Gertten inbjudna.
Istället kunde man lyssna på den danske författaren Lars Hedegaard, som förra året fälldes för brott mot den danska rasismparagrafen, efter att bland annat ha sagt följande om muslimer »Når svenske piger bliver voldtaget, massevoldtaget etcetera, etcetera, er der intet galt i det, set fra et islamisk perspektiv. Dette er din ret«. För Hedegaard är att islam en ondskans ideologi som aldrig kan förenas med den västerländska upplysningstraditionen.
Senare talade ännu en dansk, Mikael Jalving, journalist på Jyllandsposten. I Sverige är han mest känd för sin bok ”Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rike”. I den gör han upp med det han kallar svensk självgodhet, ultrafeminism och förbud att tala om mångkulturalismens faror.
Jalving var underhållande att lyssna på, men det gick lite väl snabbt när argumenten ska levereras. Det är många siffror som kastas fram och åtminstone de som jag råkar känna till, statistiken rörande lönediskriminering mellan kvinnor och män, har han uppenbarligen fått om bakfoten.
Den gemensamma utgångspunkten för arrangörerna och talarna på mötet var att komma tillrätta med vad man kallar en ”svensk konsensuskultur” eller rent av en ”mental stalinism” som begränsar vår yttrandefrihet.
Men just det som Hedegaard och Jaldung menar att man inte får säga i Sverige, tycker jag mig höra som ett ständigt pågående surr, nu även från Sveriges riksdag. Kan det vara så att de som trots allt inte tycker sig släppas fram, helt enkelt har dåliga argument?
I pausen talade jag med forskaren Aje Carlbom, som pustar över den ensidiga beskrivningen av islam. Carlbom har i många år forskat på muslimska grupper i Malmö och han framhöll att det är en mångfacetterad samling, där man även hittar en livaktig kritik mot radikalisering och kvinnoförtryck.
På mötet presenterades heller ingen hållbar och genomarbetad teori om varför det skulle vara så att vissa tystas. En närvarande sverigedemokrat föreslog, på fullt allvar såvitt jag kan avgöra, att det är något som journalisterna Thomas Gür och Susanna Popova kommit överens om på ett hemligt möte.
När man kallar till yttrandefrihetens försvar tycks det alltså vara rätten att tala ensidigt och fördomsfullt om muslimer och feminister som man vill lyfta fram. Det är ett sorgligt öde för en så viktig fråga.
Det Danska tryckfrihetssällskapets har kritiserats för att bara vara en förevändning för att hetsa mot muslimer.
Det svenska sällskapet lär möta samma öde.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus