Järngreppet består

Alla pratar om Margaret Thatcher. Få pratar om thatcherismen. Vi bad författaren Kent Werne som gett ut böcker om privatiseringarna och bostadsmarknaden – centrala i nyliberalismens erövring av Västvärlden och raserande av välfärdsstaten – att berätta om thatcherismen framväxt. Han hör hur Thatchers röst ännu tycks eka i våra inren.

essä. ”Hade tid att se filmen där Meryl Streep spelar Margaret Thatcher. Två imponerande kvinnor”, twittrade Carl Bildt i slutet av januari apropå ”Järnladyn”.

Att Meryl Streep imponerar är de flesta överens om – frågan är väl bara om hon hunnit släppa den nedskruvade brittiska accenten lagom till tacktalet på Oscarsgalan om några veckor.

Bilden av den verkliga Margaret Thatcher är mer splittrad. Minst sagt. För många representerar hon allt ont, inte minst för många britter som drabbades av hennes hårda politik på 1980-talet. Men det är samtidigt fler än Carl Bildt som placerat Thatcher på piedestal. "Hon hade verkligen råg i ryggen och visade var skåpet ska stå", sade till exempel Centerns Annie Lööf i en intervju redan i höstas; medan Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har angett henne som en av sina stora politiska förebilder.

Vad är det som gör Thatcher till en förebild för många borgerliga politiker? Att hon lyckades slå sig fram till maktens absoluta toppskikt i ett politiskt landskap där kvinnor mest bakat bullar tidigare? Kanske. Men varför inte samma vurm kring Gro Harlem Bruntland till exempel?

Betydligt viktigare är sannolikt innehållet i Thatchers politik. Hennes makttillträde 1979 innebar att den nyliberala ideologi – som Carl Bildt fastnat för redan på 70-talet – för första gången prövades i en västeuropeisk demokrati. Thatcher blev en pionjär.

”Thatcher inspirerade liberal-konservativa partier i hela världen med sin retorik och beslutsamhet, inte minst den svenska borgerligheten”, skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter. Hon ”formade en generation politiskt aktiva” och ingav ”hopp och mod hos alla som längtade efter ett alternativ till socialismen.”

*

Thatcher hävdade att hon lärde sig ekonomins ABC i sin pappas specerihandel i den lilla staden Grantham, men det var knappast där hon ritade sin ideologiska karta. Hon tillhörde det konservativa partiet, Tories, men hon var mer nyliberal än konservativ. Övertygelsen växte fram i tidigt bokligt umgänge med nyliberala filosofer och ekonomer som Ayn Rand, Milton Friedman och Friedrich von Hayek.

Precis som Hayek var hon övertygad om att en fri marknad var grunden för individens frihet, och att keynesiansk planering och en ständigt växande välfärdsstat höll på att förvandla Västeuropa till Sovjetunionen.

Tillsammans med nära ekonomiska rådgivare och bundsförvanter som Keith Joseph drev hon linjen att de konservativa måste överge sitt stöd för välfärdsstaten. Hon skrev själv om sin vilja att genomföra ”den fria företagsamhetens revolution”. Nyliberalismens politiska karriär hade visserligen börjat tidigare. Experimenterandet inleddes i Pinochets Chile i mitten av 1970-talet, något som Thatcher lyfte fram som ”ett slående exempel på ekonomiskt reformarbete som vi har mycket att lära av.”

Men nyliberalismen var oprövad i Europa, och det var förstås inte lika lätt att trumma igenom ett politiskt program i en demokrati som i en diktatur.

Det behövdes något mer för att revolutionen skulle bli möjlig. Geografen David Harvey, författare till "A Brief history of neoliberalism", påpekar att ”fenomenet Thatcher skulle säkerligen inte ha uppstått, ännu mindre haft någon framgång, om det inte hade varit för kapitalackumulationens kris under 1970-talet.”

Thatcher kom till makten efter ett decennium av oljekris, hög inflation och stigande arbetslöshet. Keynesianismen verkade tröttkörd samtidigt som kompromissen mellan arbete och kapital höll på att krackelera.

Läget var särskilt svårt i Storbritannien.

Valet 1979 föregicks också av det som brukar kallas ”missnöjets vinter”, då de offentliganställdas fackföreningar gick ut i strejk: sopbergen växte på gatorna, tågen stod stilla och de döda lämnades ovan jord. De allt radikalare fackföreningarna tappade till slut det stöd de haft från folkopinionen. Och det regerande Labour var oförmöget att på ett stabilt sätt balansera mellan fackens krav på rättvisa, företagens krav på ökade vinstmarginaler och finansvärldens krav på budgetdisciplin.

James Callaghans regering gjorde sig istället ovän med alla och hamnade i ett tillstånd av visionslös apati. Läget hade inte kunnat vara bättre för Thatcher.

*

Med ofta beundrad retorik lyckades hon övertyga tillräckligt många inom sitt eget konservativa Toryparti, liksom en tillräckligt stor del av britterna (44 procent), om att hennes väg var ”det enda alternativet” för att stärka ”individens frihet” och rädda Storbritannien från ”socialistisk medelmåttighet”. Frihetsretorik träffade rakt i hjärtat på en medelklass som tappat tron på vänstern.

Hon förstod också att se krisens möjligheter. Hon hade lärt sig av Friedman att ”endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring.” Thatcher blev mästare i krisutnyttjande. Precis som Lenin 1917 grep hon tillfället och stegade beslutsamt mot makten.

Eller som Rodes Boyson, en av arkitekterna bakom Thatchers revolution, uttrycker det i en hyllningsskrift utgiven av tankesmedjan Heritage Foundation: ”Det var ett lyckligt sammanträffande av rätt person, på rätt plats, vid rätt tidpunkt”.

När den nya regeringen tog kommandot var två strider prioriterade: den mot inflationen och den mot facket. Inflationen skulle bekämpas genom Friedmans monetarism, något som innebar en stram penningpolitik, höjda räntor och kraftiga nedskärningar. Idealet blev nu budgetdisciplin även i krislägen, en svältkur som gick på tvärs med tidigare keynesiansk stimulanspolitik. Subventionerna till industrin upphörde, inom den statsägda industrin sparkades tiotusentals.

Nedskärningarna innebar sönderklippta trygghetssystem. Samtidigt sänktes skatterna drastiskt för den rikare delen av befolkningen – ett försök att ”stimulera investeringar”, eller helt enkelt att göra de rika rikare, beroende på vem man frågar.

Vad blev resultatet? Den redan krisande brittiska ekonomin hamnade i en ordentlig recession: rekord i antalet konkurser, en arbetslöshet som snabbt nådde över tio procent, och växande klyftor. Inflationen förblev dock hög.

Nästa val närmade sig och det såg minst sagt uselt ut för Thatcher. Som hennes biograf och trogne supporter Kenneth Harris har påpekat: ”en regering som valde massarbetslöshet blev snabbt impopulär”. Opinionssiffrorna draggade på botten. Protester och gatustrider avlöste varandra. Men Thatcher höll fast vid sin linje.

Först 1982 började inflationen sjunka. Samtidigt kom en internationell konjunkturuppgång som bromsade den skenande arbetslösheten. Men det hade inte räckt för att vinna valet 1983. Räddningen kom utifrån när den argentinska juntan försökte besätta Falklandsöarna – en kolonial brittisk restprodukt utanför den argentinska kusten. Thatcher valde att gå i krig, ett risktagande som gick hem. Krisen vändes till en tillfällig nationalistisk yra. Stärkt av framgången kunde Thatcher till omvärldens förvåning vinna valet.

Nu öppnades en andra front, mot det hon kallade ”den inre fienden”: fackföreningsrörelsen. Målet var att stöpa om den brittiska arbetsmarknaden enligt marknadsliberala principer, och då måste facket tämjas.

Det avgörande slaget kom 1984, när gruvarbetarfacket gick ut i strejk mot lönesänkningar och nerskärningar. Thatcher höll ut i ett helt år och bussade poliser på de strejkande. Till slut fick facket ge sig. Konsekvensen: Den fackliga anslutningsgraden dalade från 30 till 22 procent på bara tre år, maktbalansen på arbetsmarknaden tippade kraftigt åt kapitalets håll, anställningsförhållandena blev osäkrare, löneutvecklingen stagnerade.

Regeringen var redo för nästa stora steg: privatiseringsvågen. Den hade bara kluckat mot kajen innan gruvarbetarstrejken, med de inledande utförsäljningarna av en miljon kommunala hyresbostäder och delar av flygplans- och petroleumindustrin. 1984 öppnades fördämningarna helt.

Det började med utförsäljningen av det brittiska televerket – British Telecom. En omfattande reklamkampanj skulle locka britterna att köpa aktier. Thatcher själv talade hängivet om ”ägandedemokrati” och ”folklig kapitalism”. Privatiseringsidén skulle säljas med löften om nyrikedom och medbestämmande. Tricket gick hem. Därefter såldes statliga företag inom bensin- gas- tillverknings- och bilindustrin Även offentlig service avreglerades och privatiserades, däribland flyget, vattnet och elen.

De utlovade positiva effekterna av privatiseringarna uteblev. Av ägandedemokratin blev det inte mycket – aktierna hamnade snart i finanskapitalets händer. Resultatet blev istället ofta massavskedanden, sämre arbetsvillkor och sämre service för medborgarna. Men detta var närmast oviktigt för Thatcher. Det var inte en pragmatisk fråga, utan en djupt ideologisk.

Thatcher lyckades dock inte gå hela vägen. När planerna på att privatisera sjukvården läckte ut från regeringskansliet blev det upprorsstämning och hon fick backa. Rodes Boyson förklarade det senare med nyliberalernas oblyga interna jargong: ”Väljarna betraktade välfärdstjänsterna som något fritt, som rättigheter, och det är svårt att ta ett köttben från en hund.” Men inte heller välfärden fredades från marknadskrafterna. Med tiden släpptes företag och vinsttänkande in bakvägen, genom entreprenader och andra marknadsmodeller. På så sätt kunde motståndet kringgås.

*

Parallellt med privatiseringsvågen avreglerades börsen och banksektorn. I den brittiska finansvärlden beskrivs 1986 som ”the big bang”, året då spärrarna brast, då spekulationen och lånekarusellen kunde ta fart på allvar. Yuppien var född, med mobiltelefon, chic kostym och sportbil. Londons innerstad – City – blev snabbt finansvärldens high society. Och med de samtidiga avregleringarna av finans- och valutamarknaderna över hela världen blev det globala finanskapitalet snabbt en maktfaktor. Det var dags för bubblornas tid. Och finanskrisernas.

Alla åtgärder hängde ihop. Alan Budd, Thatchers ekonomiska rådgivare, skulle senare ge ett konkret exempel: ”Att ta kamp mot inflationen genom att strama åt ekonomin och den offentliga budgeten var egentligen en dimridå för att knäcka facket och arbetarna”. Facket knäcktes i sin tur för att privatiseringarna skulle bli möjliga, privatiseringarna gav den avreglerade finanssektorn något att spekulera i, och så vidare.

Politiken tjänade ett högre syfte. ”Ekonomin är metoden, syftet är att förändra själen”, sade hon. Thatcher var inte bara pionjär, utan också missionär. Enligt henne hade Storbritannien och i princip hela Europa drabbats av ”den socialistiska sjukan”. Folk hade blivit försoffade och blasé av för mycket välfärd, av att få saker serverat. ”Systemet uppmuntrade till lättja och fusk, inte till flit och självförkovran”, förklarade hon senare. Hon avskydde det hon och andra nyliberaler kallade ”kollektivism”. Istället skulle sånt som individualism, konkurrens och entreprenörsanda främjas.

Hon och andra nyliberaler avskydde som kallades ”kollektivism”. Istället ville hon främja individualism, konkurrens och entreprenörsanda.

Thatcher ville bryta underklassens bidragsberoende och göra dem till pro-kapitalistiska arbetsmyror. Det var därför välfärden skars ner. Men hon gick också in för att göra en större del av befolkningen till husägare och aktieägare. På så sätt skulle de få större förståelse för den fria marknaden, bry sig mer om börskurserna och räntan än om arbetslösheten och bostadsbristen, mer om sig själva och sina familjer än om det större samhället. Och naturligtvis rösta borgerligt, inte socialistiskt.

Här blir Thatchers gärning tydlig: hon försvagade den radikala arbetarklassen samtidigt som hon gav medelklassen löften om privilegier och gjorde dem till småkapitalister: Hon lyckades klyva befolkningen, spräcka välfärdsstatens solidaritet.

*

Thatcher strävade mot ett nyliberalt Utopia. Problemet med utopier är att alla inte vill följa dem. Och Thatchers regeringsperiod började och slutade med gatustrider och polisbatonger.

Till slut blev motståndet för stort. När hon 1990 försökte ersätta fastighetsskatten med en kommunalavgift som var lika för alla möttes hon av massdemonstrationer och upplopp – de värsta London sett på generationer. Det växande missnöjet, i kombination med hennes i efterhand något märkliga EU-motstånd, föranledde det konservativa partiet att genomföra en palatsrevolution.

Vad var det för land hon lämnade bakom sig?

Inflationen hade helt klart sjunkit, räntorna likaså, finanskapitalet och belåningen hade exploderat och skapat en aura av framgång. Men allt till priset av permanentad massarbetslöshet, eroderad industri, stagnerade löner för arbetare, växande fattigdom, ökad polarisering och nyväckt främlingsfientlighet. ”Det sammanlagda resultatet blev en märklig blandning av låg tillväxt och vidgade inkomstklyftor”, konstaterar David Harvey.

Men Thatcher lyckades med något annat: hennes revolution blev i princip permanent. Efter fallet från makten bars arvet vidare av det Simon Jenkins kallat ”Thatchers söner”. Privatiseringarna och nedskärningarna fortsatte under John Major, och när Tony Blairs kom till makten 1997, efter 18 år av konservativt styre, var det med ett reformerat parti i släptåg. Blair och New Labour var på många sätt djupt färgade av thatcherismen.

I början av 90-talet hade nyliberalismen dessutom fått en global spridning. Det var inte bara Thatchers förtjänst – på andra sidan Atlanten hade Ronald Reagan drivit en liknande politik, och motsvarande projekt genomfördes snart lite varstans, inte minst i Sverige. Genom en kombination av ekonomiska drivkrafter och politiska beslut förvandlades världen till en gränslös företagsby: kapitalet frigjordes, facket och demokratin kringrändes, det gemensamma blev privat, klyftorna vidgades, spekulationen tog fart, bubblor blåstes upp och sprack.

*

Vi lever fortfarande i den nyliberala revolutionens spår. Efter finanskrisen kom visserligen en diskussion igång kring dess ”moraliska bankrutt”. Men även om de marknadsliberala idéerna fick sig en smäll när finansmarknaden kollapsade så är det svårt att se något paradigmskifte. Såhär tre och ett halvt år efter den stora kraschen på Wall Street verkar det som att ryktet om nyliberalismens död varit betydligt överdrivet, något som Colin Crouch skriver om i boken ”The strange non-death of neoliberalism”.

Några större återregleringar är inte på gång, keynesianismen gjorde en tillfällig comeback under 2009, men nu har vi i princip backat tillbaka till Thatchers grundprinciper om budgetbalans och nerskärningar av välfärdsutgifter. Och Thatchererans kanske mest centrala policy – privatiseringarna – fortsätter som innan krisen. I såväl David Camerons Storbritannien som i Fredrik Reinfeldts Sverige.

Det krävs uppenbarligen mer än en finanskris för att upphäva den era som inleddes med Thatchers makttillträde 1979. Nyliberalismen är invävd i våra system, som styrmekanismer och praktik. Och i våra hjärnor, som moral och tankesätt. Själen är på något sätt förändrad. Vi är alla en aning schizofrena: Är det vår egen röst som ekar i huvudet. Eller är det Thatchers? ”Ägandet innebär ansvar”, ”bryt bidragsberoendet”, ”budgettaket måste hållas.”

Än så länge har alltså Thatchers lärjungar anledning att vara imponerade. Över den kvinna som gick i frontlinjen för deras politiska projekt.

Kent Werne är journalist och författare. Han gav ut "Du sköna nya hem. Om utförsäljningen av allmännytta" (2009, Ordfront) och är medförfattare till "Sälj hela skiten. Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden" (2009, Ordfront).

Kent Werne