Nordkoreas eviga 1984
Nana Håkansson om vår fascination för Nordkorea.
Nana Håkansson. Jag svär för mig själv när jag nås av nyheten om Kim Jong Ils död. Fan, tänker jag, nu hann jag inte åka till Nordkorea när landet fortfarande styrdes av den käre ledaren.
Jag har tänkt liknande tankar förut. Grämt mig över att jag inte fick tillfälle att besöka Sovjetunionen när landet fortfarande existerade, avundats min farbror som på sjuttiotalet fick gå på garden party med Fidel Castro i Havanna, förhört mina rumänska vänner om pionjärsånger som jag har hittat på youtube.
”Nordkoreas folk lider, tro inget annat”, skrev Natalia Kazmierska i Aftonbladet härom veckan. Då hade media i flera veckor manglat ur sig vad krönikören kallar för dingding-journalistik från västerlänningarnas favoritdiktatur. Det handlade om alltifrån en artikel om gråtande björnar som sörjde Kim Jong Il till ett bildextra om en ovanligt lång man på diktatorns begravning.
Är det inte något underligt med det här enorma intresset för Nordkorea?”, frågade Natalia Kazmierska och syftade på att det dessutom gavs ut flera Nordkorea-böcker på svenska förra året, att journalisten Lovisa Lamm har skrivit ytterligare en bok om landet som kommer i vår och att en dokumentärfilm om tre svenskar som försökt kränga jeans tillverkade i Nordkorea premiärvisas under Göteborgs filmfestival.
Jag vet att det är en osympatisk böjelse jag har och det får mig att känna mig som tjejen som skriver brev till massmördaren, likväl har jag läst alla de där böckerna, beställt den nya som kommer och härom dagen satte jag mig nyfiket ner för att se ”Maneuvers in the Dark”, filmen som har samma titel som de första och förmodligen sista svenska designerjeansen tillverkade i Pyongyang.
I dokumentären berättar de tre entreprenörerna om sina naiva förhoppningar om att kunna förändra, om att de genom att inleda handelsförbindelser med det slutna landet hoppades kunna bidra med nya perspektiv och svenska arbetsvillkor. Men resultatet var på minuskontot; en överbevakad resa till Nordkorea, 282 sålda par jeans, arga reaktioner på att de hade gett stöd till en diktatur och förmodligen ingen som helst politisk förändring för det nordkoreanska folket. Jag tror ändå inte att det var hela sanningen. Jag tror att de först och främst, liksom jag, delar en bisarr fascination för Nordkorea och andra diktaturer.
”Det är precis som i George Orwells '1984'”, utbrister min syster efter att i Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportagebok ”Alla monster måste dö” ha läst att det i varje nordkoreanskt hem finns en radioapparat som inte går att stänga av, som ständigt maler ut hjärntvättande propaganda.
Någonstans där tror jag att svaret på frågan varför vi fascineras av de hemska diktaturerna ligger – för att de är som verkliga dystopier som vi kan relatera till. Nordkorea må ligga hundratals mil bort, men alla vi som växte upp under kalla kriget finns tanken på att det lika väl kunde ha varit vi. Hade andra världskrigets slutat annorlunda hade kanske också jag fått växa upp med pionjäruniform.
Nej, jag hann aldrig besöka Nordkorea under Kim Jong Il, däremot har jag rest till andra kommunistiska diktaturer, som Kuba och Belarus, och efteråt skrivit upp dem på listan över länder som jag helst inte besöker igen.
För när allt kommer till kritan är det lagom kul när det som för oss är fiktion blir verklighet, när man inser att det som beskrivs i böcker som "1984" eller i valfri roman av Herta Müller finns på riktigt.
Det är därför vi fortsätter att läsa artiklar som heter saker som ”50 fascinerande fakta om Kim Jong Il och Nordkorea”. För att det får oss att förstå hur bra vi har det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus