Pedagogik, anteckningar och minnesfunktioner
Bengt Göransson om pedagogik, anteckningar och läsplattor.
Bengt Göransson. Hopplöst omodern och tillbakablickande. Sverige behöver en IT-strategi för att möta framtiden!
Det är socialdemokraternas skolpolitiske talesman Mikael Damberg som uttalar sig om utbildningsministern Jan Björklund.
Den senare har nämligen reagerat häftigt mot att Sollentunas moderata ledning avskaffat både läroböcker, papper och penna för sjuåringarna i en skola. De får varsin läsplatta och lär sig på så vis läsa både snabbare och bättre.
Två flugor i en smäll. Kommunen sparar en slant, samtidigt som den tar täten ifråga om pedagogisk utveckling. Efter trettio år har den lektor vid Bibliotekshögskolan som en gång utropade ”den gamla äckliga pappersbokens” död fått upprättelse.
Men ändå – jag kommer inte undan en personlig erfarenhet som jag en gång gjorde och som jag envetet berättat om.
Jag hade tillträtt som chef för den centrala Folketshusorganisationen, och vi drev biografer, bortåt trettiofem som vi ägde i dotterbolag.
När jag efter en vecka fick den första veckorapporten om intäkter och besökartal på biograferna upptäckte jag att en för mig viktig kolumn saknades. Som ny chef måste jag ju visa både insikt om verksamheten och handlingskraft, så jag ringde upp den medarbetare som svarade för statistiken och gav direktiv om förbättring och utveckling. ”Från och med nu vill jag ha en kolumn som redovisar den procentuella förändringen i besökartal för veckan och året hittills!”, sa jag, för att sekunden efteråt tillägga, ”Nej, förresten, glöm vad jag sa, gör som du alltid gjort! Jag fixar siffrorna själv.”
Så tog jag fram min räknedosa, räknade ut förändringarna och skrev in siffrorna med blyerts i nya kolumner. Och det fortsatte jag med under de elva år som jag satt kvar på chefsstolen.
Jag upptäckte nämligen efter bara några månader att just denna procedur, att räkna ut och skriva in siffrorna för hand, gav mig en kunskap, eller snarare fäste mina noteringar i minnet på ett sätt som en hastig blick på något redan färdigtryckt hade omöjliggjort.
En signal till statistikföraren med en fråga om en dramatisk minskning fick sin förklaring – ”Vi visade 'Utvandrarna' förra året vid samma tid”, – likaså en obegriplig ökning – ”Det var påskstängt fler dagar förra året”.
Jag hade kunskapen i fingrarna, och det hade jag nytta av som minister. I stället för att bara begära kompletterande uppgifter från departementets medarbetare, när jag mötte märkliga siffror i offentliga handlingar gjorde jag egna beräkningar som fästes i minnet med papper och penna.
Jag inser att jag, när jag berättar om detta, avslöjar att jag inte är den nya människa som dagens samhälle behöver.
Jag medger också att min personliga erfarenhet låg bakom en del av de åtgärder jag vidtog som skolminister – satsningen på förstärkning av matematikämnet till exempel, det som i dagens av brådska präglade regeringsförklaring förkortats till mattesatsning.
Jag är därför skeptisk inför den nya modellen.
Men det är klart – Sollentunabarnen ska förstås inte driva biografer, de ska ägna sig åt sådant som inte kräver fingerkänsla.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus