Herr Ohlssons känsla för makt
Björn Gunnarsson om Bengt Ohlsson, makten och ärligheten.
Björn Gunnarsson. Det är en konstig tid vi lever i. När politiska journalister anser att det faller inom yrkesbeskrivningens gränser att avsätta och tillsätta ordföranden för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti blir kulturvänstern debattämnet för dagen i den ledande regimvänliga morgontidningen.
Författaren Bengt Ohlsson kom ut som kälkborgare och gjorde upp med vad han ansåg vara en hegemoni för vänsteråsikter i kultursfären. Att Ohlsson därmed ställde sig jämsides med den verkliga, ekonomiska hegemonin undgick honom helt.
Flera skribenter, Ola Larsmo, Malin Ullgren, Dan Jönsson, svarade med repliker som angående intellektuell halt överträffade ursprungsartikeln flera gånger om.
Den fria marknaden befriade en gång konstnärerna från kyrkans och adelns patronat. Men den fria marknad som då var ett redskap för tankefrihet och maktkritik har sedan dess blivit en travesti.
I en tid när yttrandefrihet inordnats i marknadstotaliteten blir synpunkter som Ohlssons en underhållningsdetalj. Var är den verkliga oppositionen? Det vill säga oviljan att underordna sig allt som samtiden anser oundgängligt.
Under närmast kuppartade former utsågs en betongsosse till partiordförande, bara för att omedelbart ge sitt godkännande till en parlamentariskt illegitim anslutning till en överstatlig ”stabilitetsmekanism” i deflationsstyrets folkfientliga namn. Snacka om makthegemoni. Snacka om postpolitik.
Hur mycket av detta har den påstått hegemoniska kulturvänstern reagerat mot, förutom någon enstaka vilsen artikel på Aftonbladets kultursida?
Betydligt mer oroande än Ohlssons pseudohändelse till debatt är att det verkligen etablerats nya högerintellektuella. Läs Jens Liljestrand – en litterär stilist klart överlägsen Ohlsson – och hans roman "Adonis", och märk hur berättelsen stinker av underklassförakt.
Eller läs den överklassarroganta slutklämmen i samme Liljestrands recension av Kristian Lundbergs arbetarskildring "Yarden".
Detta är vad som kännetecknar den nya kulturborgerligheten: svaghetsförakt, som passar så otroligt väl med ”arbetslinjens” sätt att tvinga sjukdomsdrabbade på bår till arbetsförmedlingen.
Märk hur Ohlsson raljant ironiserar om ”en statsminister som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen”. Som om det inte vore på riktigt. News for you, Ohlsson: alliansregimen gör faktiskt just detta!
Själv kommer Ohlsson givetvis aldrig att bli sjuk, fattig eller gammal. Han sällar ju sig, med opportunistens blöta pekfinger i luften, till vinnarnas skara: rik, frisk och lyckad.
Det finns en seglivad privatpsykologisk läggning som fungerar utmärkt ihop med det nyliberala svaghetsföraktet: nördens inbillade överlägsenhet gentemot den föreställde svage idioten. Identifikation med herrskapet. Identifikation och efterhärmning har också varit Ohlssons signum som författare.
Om jag inte minns fel så inledde han sin bana med att plagiera Stig Larsson (den originelle litteratören, inte den postumt världsberömde underhållningsförfattaren).
”Den där lilla stunden av närhet” var en våldtäktsskildring som inte alls nådde upp till "Kaninmannens" nivå. Sedan vann Ohlsson Augustpris som plagiatör av Hjalmar Söderberg.
Den modernistiska konsten, trots alla sina konsekvensneutrala förlöpningar, sina stundtals osunda relationer till totalitära system och fjäskande för det kulturella kapitalet, har ändå haft en underliggande rebellisk inställning. Den har ställt sig på de maktlösas sida.
Det är detta som kännetecknar den vänsterintellektuelle konstnären: so-li-da-ri-tet. Svårt ord, fem stavelser.
Bengt Ohlsson skulle aldrig klara av det. Än mindre förstå innebörden av det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus