Sanningen om kulturvänstern
Världsherravälde vs proletariatet. Jenny Högström om maktordningen inom kulturvänstern.
Bildmaterial
Pontus Lundkvists "Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden"
Kultur. Att ta ett resonemang och dra det till sin spets, kan ibland vara nog så effektivt. En expert på dylika parodier är tokhyllade Liv Strömquist, som sista tiden har fått någon slags Pippi Långstrumpstatus.
När Strömquist nu debuterar med sina tecknade kulturbetraktelser i nya numret av Vi Läser (1/2012), gör hon en uppdaterad remake av Pontus Lundkvists "Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden" i form av "Kulturvänsterpyramiden". På så vis sammanfattar hon på föredömligt vis Bengt Ohlssons (vid det här laget tämligen uttjatade) bild av makten i kulturen.
I toppen står allas vår ledare Malin Ullgren med medusaliknande hår och skriker ut sitt världsherravälde: "Med mina krönikor varannan till var tredje vecka i DN styr jag allt! A-A-A-ALLT! MOA-HAHAHA!"
Under henne: experimentteaterns representanter med k-pistar i högsta hugg: "Vi tvingar er att kolla på experimentteater!" Och i botten den stackars motsvarigheten till typ proletariatet, de mest utsatta av dem alla, nämligen: "Vanliga schyssta människor! Framgångsrika författare som bara inte vill vara vänster!!"
Känner du också att kulturetablissemanget i Sverige ser ut på det viset? Känner du också att alla (författare) som inte är vänster inte har någon plattform och inte får lov att tycka det de tycker?
Då kanske det är dags att fundera på det där med ekonomisk makt, som i verkligheten smäller rätt högt. Till exempel för att få lån på banken. Hur mycket kulturellt kapital – och inflytande över kultursidesläsarna – man än har.
Så: är det inte bra att kulturjournalistiken intresserar sig för annat än den kommersiella kulturen? Är det inte okej att det finns motkrafter någonstans?
Även om självkritiken ibland kan lysa med sin frånvaro.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus