Arbetslinjen och döden
Gunnar Bergdahl om döden, arbetslinjen och slutsatser om livet.
Bildmaterial
Gunnar Bergdahl. Bronnie Ware heter en australiensisk musikterapeut. Under en tid arbetade hon på en institution för, som det brukar heta, vård i livets slutskede. Där började hon skriva ner hur människor reflekterade över sina liv inför dödens obevekliga och snara ankomst.
Vad de ångrade att de inte hade gjort, vad de saknade mest, vilka drömmar som aldrig hade förverkligats. Tankarna samlade hon i en bok med titeln "The Top Five Regrets of Dying".
Jag läser om Bronnie Ware och hennes bok samma vecka som statsminister Reinfeldt gör sitt skräckpedagogiska utspel att vi alla ska följa arbetslinjens raka förlängning in i ålderdomen. Det låter som om vi alla är värnpliktiga fotsoldater i tillväxtens armé och ska kämpa till sista andetag för att försvara optionsvinster, direktörsbonusar och statsrådspensioner.
Visserligen ligger Australien bokstavligen på andra sidan jordklotet men nationen är förstås en del av den västerländska kulturgemenskap som också är vår. De döende där rör därför vid slutsatser som också kan vara våra.
Den vanligaste sorgen är att människor inte hann uppfylla sina drömmar utan istället levt som andra ville att de skulle göra.
Varje döende man vittnade om att de saknade sina barns uppväxtår och att arbetet gjort att de spenderat för lite tid med sina närmaste.
Många var bittra över hur de hade anpassat sig till andra. Inför döden saknar man sina barndomsvänner som man ofta förlorat kontakten med och en återkommande insikt var också att man inte insett att ens liv faktiskt kan styras. "Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra", som Bronnie Ware uttrycker det i en intervju.
De döende människorna talar om saknad livskvalité och förlorad fri tid. De levande politikerna i Sverige om att vi ska arbeta och arbeta.
Åtta timmars arbetsdag infördes i Sverige 1919. Från 1971 blev också lördagarna en ledig dag. Den utvecklingen följde de slutsatser som den brittiske ekonomen John Maynard Keynes hade dragit efter den stora krisens år på 1930-talet. Keynes förespråkade en starkare stat för att motverka marknadskapitalismens instabilitet. En ohämmad, oreglerad marknadsekonomi leder ofelbart till depression och hög arbetslöshet. Keynes förutspådde vår snabba välfärdsutveckling under 1900-talet. Men den skulle leda till att vi arbetade kortare tid. Livskvalité, egen tid, öppna möjligheter skulle vara viktigare än stegrad konsumtion. Men när 80-talets avregleringar tog fart vände utvecklingen.
En arbetsdag 2012 är inte åtta timmar. Den är längre. För fem år sedan mätte Statistiska Centralbyrån den genomsnittliga svenska arbetsdagen till 8 timmar och 16 minuter. Dessa 16 minuter motsvarade då 130 000 heltidsarbeten. Och den utvecklingen accelererar. Alltmedan arbetslösheten når nya skrämmande rekordnivåer.
Sverige, vårt land, har nu en ungdomsarbetslöshet på över 20 procent! Allt färre arbetar allt längre arbetsdagar.
Nu ska vi dessutom fortsätta långt efter den pensionsålder som bestämdes för snart 100 år sedan.
Jag undrar över vad jag själv och Fredrik Reinfeldt kommer att ångra när vi ligger på hemmet med en japansk Carema-robot vid vår sida. Kanske arbetslinjens förträfflighet?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus