Kritikens enfald
Jenny Högström om kändisar och kritikens a- och b-lag.
Bildmaterial
Jenny Högström. Litteraturkritik – för den som inte har turen att ha en fast anställning – är ett otacksamt jobb. Och en frilansande kritiker som inte skriver för de absolut största tidningarna gör bäst i att inte räkna om sitt arvode till timlön, det blir mest riktigt deppiga siffror.
Jag har själv varit där. Jag har dubbel-, trippel- och kvadrupelarbetat. Gått från mycket liten landsortstidning med usel ersättning till storstadstidning. Försökt få det att gå ihop. Träffade en kollega som inte fick något arvode alls, men som "iallafall fick behålla boken" han recenserade. Träffar vänner som frågar sig om de har råd att satsa på kritiken eller om det är lika bra att lägga ner redan nu.
Under Författarförbundets tak har nätverket Kritikerforum startat, dock utan att få status av en egen sektion som översättarna och författarna. Med en direktöversättning av ekonomiskt betydligt starkare Norsk kritikerlag, vill nätverket "stärka kritikerkårens fackliga och ekonomiska villkor", vilket är nog så vällovligt. Och i veckan startar en kritikfestival i Malmö och Köpenhamn, där bland annat "kritiken i den nya offentligheten" ska debatteras.
Men just nu retar jag upp mig något alldeles kolossalt. Detta med anledning av att tidningskoncernen Gota media i dagarna gick ut med ett så kallat "pilotprojekt", i folkmun även känt som "syndikering".
Det går nämligen ut på att Borås tidning, Barometern, Smålandsposten och Blekinge läns tidning tillsammans har värvat fyra kända kritiker: Aase Berg, Daniel Sjölin, Ingrid Elam och Andres Lokko.
"Det finns nog ingen landsortstidning som har budget för namn i den här kalibern", säger Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund till Medievärlden. "Men genom att gå ihop klarar vi det, och höjer kvaliteten för läsarna."
Jag har naturligtvis ingenting emot kritikerna i fråga. Men jag har fan så mycket emot att just de ska få betalt som i rikstidningarna. Och jag kan lova Stefan Eklund att om nämnda tidningar kunde betala sina egna reguljära kritiker detsamma, så skulle detta faktiskt också höja kvaliteten. Då skulle de nämligen ha råd att lägga ner mer arbete på kritiken.
Det är ju uppenbart att det inte kvaliteten man vill åt i första hand, utan, som synes i citatet: namnen. Kända namn, ska det vara.
För vem vill ha nya obekanta potentiellt skitbra kritiker – när man kan få dom som alla redan känner till. Kritikerna i fråga har sagt till Eklund att de tycker att "det är kul att möta så många människor utanför tullarna". Men låt mig helt frankt gissa att de nog också söker välbetalda uppdrag på regelbunden basis.
För vem i branschen gör inte det, kändis eller ej?
Jag brukar med jämna mellanrum kolla Rättviseförmedlingens annonser. Ni vet, de som hjälper olika aktörer att till exempel hitta kvinnliga programledare eller experter inom ämnen där de manliga experterna brukar dominera.
Men när det för ett tag sedan skulle kommas med förslag till ny programledare för Babel var det samma kändisfixering igen. Johanna Koljonen hit och Jessika Gedin dit och tummen upp för hela slanten. Förvisso inte Marcus Birro – men nära på.
Men herregud, det måste väl finnas plats för någon annan än dem vi redan känner till? Mångfald, anyone?
För oroande många tycks den eviga upprepningen förpackad i lite "stjärnglans" innebära en oerhörd trygghet.
Själv tycker jag mest det är fantasilöst.
För att inte säga kusligt enkelspårigt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus