Teaterhat och tidens tecken
Björn Gunnarsson retar sig på teaterhatet i poeten Aase Bergs proklamerade form – men också på Göteborgs Stadsteaters uppmärksammade uppsättning av "Bibeln". Han finner dock tröst hos Iwar Wiklander i Folkteaterns "Begravelsen".
Bildmaterial
…Mattias Nordkvist, Nina Zanjani
Foto: Foto Ola Kjelbye
Iwar Wiklander och Erik Ståhlberg
Björn Gunnarsson om teaterhat och Bibeln som pjäs.
Kultur. Teaterhatare finns det gott om. Inget ont i det. Jag hatar själv teater. Dålig teater. Rutinmässig, långtråkig, insmickrande, överspänd tramsteater. Men det finns grader i helvetet.
Språkmaterialistpoeten Aase Berg har helt enligt konventionen inlett sitt medarbetarskap på Dagens Nyheters kultursida med en utskåpning. Av hela scenkonsten.
Man tycker att just en språkmaterialist borde vara lyhörd för klirret av splitter i glashuset. Sydsvenskans Rakel Chukri svarade fint att det är den individuella skådespelarprestationen som i lyckliga stunder kan ”fånga publiken utan yviga gester eller svulstiga scenografier”.
Ett exempel på att skådespelaren kan göra teatern stor även i en föreställning full av yviga gester i svulstig scenografi är Iwar Wiklander på Folkteatern i Göteborg. I "Begravelsen", Thomas Vinterbergs epilog till "Festen", håller Wiklander en monolog om lustens dragningskraft, om den förbjudna njutningens oemotståndlighet och skammens mänskliga sjaskighet, som exakt sätter fingret på varför scenkonst är bättre än någon annan konstform när den är bra.
Därför att den är medialt oförmedlad. ”Här och nu”, brukar det heta. Wiklander sitter där, några meter ifrån mig, och gör rollfiguren så fruktansvärt skrämmande i sin psykopatiskt reflekterande hedonism att jag faktiskt ryser.
Lustigt nog formulerar Aase Berg själv vad det handlar om: ”ögonblicklighet och direktinsikt av närvaro”. Apropå poesi säger hon också något som i allra högsta grad även gäller den goda scenkonsten: ”verkligheten träder fram ur ytterligare ett perspektiv”.
Sådan teater är värd att älska, resten kan man med gott samvete onödigförklara.
Ett problem för teatern är utan tvivel att teaterälskarna älskar den för mycket. Det vill säga blir okritiska. Antingen är det synd om skådespelare för att de har ett så ”utsatt” yrke. Eller också är det synd om hela teatern, för att kulturpolitikerna vill den så illa.
Det sista är förvisso sant, men inte blir scenkonsten hjälpt av att kramas ihjäl av distinktionslösa beundrare.
Att vissa teaterkommentatorer tycker att folkligt, festligt och fullsatt, med andra ord uppfyllande av ägarnas egenfinansieringskrav, är lika med konstnärliga kvalitetskriterier gör inte saken bättre. Värst är det med teater som man över huvud taget inte förstår varför den sätts upp.
Som Göteborgs Stadsteaters mastodontuppsättning "Bibeln", där Niklas Rådström predikar evangelium och hånar ateister som vore de filosofiska analfabeter.
Man kan misstänka att Göteborgs stift är beställare av söndagsskoleföreställningen, vars mål och mening är Jesu Kristi framträdelse på jorden.
Jesus är visserligen kvinna – blasfeminism? – men religionskritiken är inte kritik mot religion utan mot vantolkningar. Det vill säga andra tolkningar än Rådströms.
Religionens företrädare kan vara onda, men religionens (läs: kristendomens) essens är alltid god. Som om det inte är idén om en religiös essens, det vill säga Gud, som är grundproblemet och upphovet till både fromleri och fundamentalism.
Statsvetaren Ulf Bjereld, känd från Broderskapsrörelsen, eller som det numera heter Socialdemokrater för tro och solidaritet, sitter på första bänk och ser belåten ut. Som katten som just svalde kanariefågeln.
”Strålande premiär”, twittrar han lyckligt.
Och på sin blogg jublar han: ”Stadsteaterns uppsättning av Bibeln är ett tidens tecken, ett uttryck för religionens återkomst till det offentliga livet.”
Mene, mene tekel, som det står i Daniels bok.
Är detta början till slutet för den sekulära scenkonsten?
Things go better with Jesus, som dom säger i landet på andra sidan.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus