Tillbaka till Tjernobyl
Gunnar Bergdahl om skriften "Pripyat - tusen år av ensamhet".
Bildmaterial
Kultur. Spökstaden Pripyat, staden där 48 000 människor levde när reaktor 4 exploderade natten mellan den 25:e och 26:e april 1986, är en ständig påminnelse om tidens relativitet.
Halveringstiden för det mänskliga minnet är uppenbarligen inte densamma som för cesium.
Här spränger buskar och träd upp genom betongen, gräset sjunger sin vemodiga sång över människans tilltro till ofelbar teknik och vår förmåga att förtränga och sprickorna i sarkofagen byggd över härdsmältan vidgas av tidens obevekliga gång.
Jag läser den lilla skriften "Pripyat - tusen år av ensamhet" med texter av Kristina Berggren och fotografier av Merja Diarz (Peqoud) som precis har kommit ut och plötsligt blir åter de där bibliska dimensionerna på katastrofen, som inträffade på lämpligt politiskt avstånd och den 25 år senare i Fukushima på lika lämplig geografisk distans, uppenbara.
Diktfragmentens bokstäver och den lilla texten av Ann Heberlein lämnar mig oberörd, men Diarzs bilder bränner sig fast.
Samma övergivna daghem, samma rostiga lekplatser, samma spöklika blandning av vildsint natur och sönderfallen civilisation vi har sett förut. Men Diarz går nära, söker detaljer, daterar denna samtidens nollpunkt till i dag.
Så svävar den nyinsatte socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvens röst in i bilderna. Han talar om blocköverskridande energiöverenskommelser och tomma förhandlingsbord.
Må de förbli lika tomma och livlösa som någonsin de korridorerna i de övergivna byggnaderna i Pripyat.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus