Normalitetens triumf

Sinziana Ravini från Paris efter franska presidentvalets första omgång.

Fransmännen har fått nog av Sarkozys främlingsfientliga och vulgära politik, av att romer behandlats som hundar, fördrivs ur sina husvagnar och skickas ut på vägarna.

De har också fått nog av att de rika bara blir rikare och de fattiga fattigare. Att skolorna fråntagits sina speciallärare, att sjukhusen förvandlats till beckettska vänthallar och att välutbildade ungdomar får gå omkring utan varken jobb eller framtidshopp.

Söndagens valseger för François Hollande och det socialdemokratiska partiet är ett tydligt exempel på att historiens vindar blåser från vänster igen. Men den socialdemokratiska segern är inte vunnen än.

Frankrike har sedan de Gaulles tider ett valsystem som går ut på att man måste välja två gånger. Varför?

På en middag igår, som mer liknande en tv-sänd debatt än en middag (eftersom det finns inget som fransmännen älskar så mycket som att debattera) fick jag det äntligen förklarat för mig. De Gaulle ville att människor inte bara skulle rösta på ett parti, vilket man gör i det första valet, utan också på individen, vilket blir aktuellt i det andra valet.

Presidenten skall kunna överskrida politiska skillnader och samla folket. Detta har lett till att Frankrike drabbats av en starkt individcentrerad politik, och att den som vinner blir en inkarnation av folkets vilja, på ett sätt som närmast får rojalistiska eller diktatoriska proportioner.

Det är inte för inte som Frankrike är det enda västerländska land som har militärparader och Sarkozy lär ha agerat som en enväldig härskare just av dessa historiska skäl, men också inspirerad av amerikansk företagspolitik.

Det är därför han har kört över så många av sina närmaste och det är det som gjort honom så impopulär bland de sina.

Vad kommer hända härnäst? Den 6 maj är det som sagt val igen, och nu är det individen som står i centrum.

Fransmännen talar nu lika mycket om politiska valörer som karaktärsdrag: Vad vill vi ha – en hård, aggressiv politiker som agerar snabbt, om än lite klumpigt ibland? (Sarkozy) eller en mjuk sådan, som kördes om av sin före detta fru (Ségolène Royal) 2007 och dessutom har ett namn som låter som ”Holland”?

”Couille molle” (slapptask) kallas Hollande i folkmun. Och hur skall någon som är så normal klara av att förföra folket?

Det normalas triumf är nu annars ett faktum. För Hollande körde förbi Sarkozy med så mycket som 1,8 procent; 28,6% mot 27,2%. Vad är då Sarkozys reaktion? Han utmanar Hollande till tre debatter. Hollande svarar: ”Varför inte fyra, eller fem debatter, sex, eller sju? Han vill ändra på spelreglerna eftersom han befinner sig i ett dåligt läge. När man har varit en dålig elev, och man har fått ett dåligt betyg, då ber man inte om att få byta lärare”.

Sarkozy anklagar Hollande för att vara feg och inte våga en konfrontation. Det är ett strategiskt smart drag. För fransmännen älskar som sagt debatter. Men politik handlar också om långsiktiga förändringar. Front Nationals Marine Le Pen fick så mycket som 17,9 procent av rösterna.

För att få bukt med den siffran kommer det krävas mer än debatter och cowboyfasoner.

Sinziana Ravini
sinzianaravini@hotmail.com