Strukturernas isberg

Gunnar Bergdahl om den mansdominerade filmfestivalen i Cannes som startar i dag.

När Cannesfestivalen firade 50-årsjubileum för 15 år sedan delade man ut Guldpalmernas Guldpalm, en omröstning bland de som fått en palm och fortfarande var vid liv. Föga överraskande var det en välkänd regissör av manligt kön som fick denna hederspalm. Han hette Ingmar Bergman. Själv valde han dock att bojkotta tillställningen. Av de 50-tal personer som trängdes på scenen fanns det två kvinnor. Jane Campion, den enda kvinnliga Guldpalmsvinnaren någonsin (för "Pianot") och så Linn Ullmann som i sin fars ställe mottog utmärkelsen.

För oss som satt i salongen var det en talande syn. Sällan har det manliga geniets upphöjda position inom filmkonsten varit lika tydlig som just där.

Årets Cannesprogram påminner mig om priset 1997. 22 filmer tävlar om palmen, äran och en möjlig världsdistribution, ingen regisserad av en kvinna.

Här dansar i stället de stora manliga elefanterna; Michael Haneke, Abbas Kiarostami, Ken Loach, Alain Resnais, Jacques Audiard, David Cronenberg och utom tävlan hyllas den borgångne Claude Miller. För återväxten står yngre män som rumänen Cristian Mungui, Xavier Dolan och Brandon Cronenberg (visst är det sonen).

De som ytterst bestämmer festivalens tävlingsprogram heter Thierry Frémaux och Gilles Jacob. Båda män. I spetsen för sidoserien Quinzaine de réalisateurs står Edouard Waintrop. En man. Kritikerveckans chef heter Charles Tesson. En man. De som beslutar om priser har i samtliga kategorier manliga juryordföranden (Nanni Moretti, Jean-Pierre Dardenne och Tim Roth). I sidoserierna finns det förvisso en och annan film av kvinnliga regissörer men vi pratar om långt under tio procent av det totala utbudet. En spegling av ett globalt tillstånd av orättvisa.

Cannesfestivalen är således ännuen manlig uppvisning av manlig uppskattning av manliga genier. Naturligtvis har detta lett till kritik. Till och med i Frankrike. Många har påpekat att förra året var det minsann inte mindre än fem kvinnliga regissörer i tävlingen. Nu är det backlash och skandal.

Men samtidigt som fakta om Cannes talar sitt tydliga esperanto är det svårt att kritisera urvalet. Ingen mer än Cannesfestivalens urvalskommittéer har haft möjlighet att titta på alla de långt över tusen filmer som skickats in. Det är, som vi alla vet, inte ett måttband som används när festivalen sätter samman program och hävdar filmkvalité. Och att Cannes samtidigt står för något väsentligt är tveklöst, bortom klirret från cocktailfesterna handlar det om filmkulturens överlevnad. Om festivalen speglar en övertydlig könsstruktur är den trots det också ett försvarsverk för originalitet och nyskapande, en antikommersiell mur.

Så ser jag de manliga filmstrukturerna som ett isberg på drift i demokratins hav, sakta och alldeles för långsamt på väg att smälta. Så också i Cannes.

Det sker inte över en natt, inte på ett år, inte under ett decennium... Kanske kan det påskyndas med kvotering, men framför allt handlar det om att ändra temperaturen på det omgivande vattnet.

Det är då man blir uppiggad av Stockholms Filmfestivals juniorverksamhet. 18 000 ungar med en snittålder på tolv år har varit med i årets produktionsaktiviteter. Av alla dessa morgondagens möjliga Cannesvinnare var 53 procent tjejer.

Se där, en konkret temperaturförändring djupt nedanför den mediebelysta glittrande toppen. Själv ska jag nu den kommande veckan klamra mig fast vid denna i förhoppningen om att få minnesvärda upplevelser av de manliga geniernas nya genialiteter i Cannes.

Må allt vara annorlunda när festivalen firar sitt 100-årsjubileum 2047 och någon av de där unga tjejerna i Stockholm presenterar sitt nya mästerverk bland jämlikar.

Den som lever och strävar efter jämställdhet får se.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06