Guus på barnens sida

I morgon tar doldisen Guus Kuijer emot årets Alma-pris. Vår kritiker av unglitteratur, Jessica Gottberg, har läst sig igenom författarskapet och beskriver holländaren som lika delar ungt leksinne som seriös samhällsröst.

Det var inget rungande Äntligen! som mötte Alma-juryns ordförande Larry Lempert när han i mars offentliggjorde årets vinnare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Snarare var det ett försiktigt jaså, jaha. Mest förvånad tycktes författaren själv bli. När Larry Lempert ringde upp Guus Kuijer (vilket uttalas ungefär ”Choos Köjer”) i Amsterdam för att berätta om priset möttes han först av tystnad, sedan sa författaren att han var både förvånad och överväldigad men att han faktiskt måste gå till tandläkaren. Så var samtalet över.

Guus Kuijer beskrivs som en tillbakadragen författare endast med önskan att nå ut med sina böcker, inte sin person. Men hemma i Nederländerna räknas han till en av giganterna.

Som författare är hans stil glasklar och exakt men också lekfull och poetisk. Hans författarskap präglas av fördomsfrihet och filosofiskt djupsinne. I Nederländerna har denne produktiva författare – sammanlagt har han publicerat ett 30-tal barn- och ungdomsböcker varav flera har filmatiserats eller dramatiserats – även gjort sig ett namn som samhällsdebattör.

Särskilt när det gäller frågor som rör intolerans och fanatism, ämnen som ständigt är aktuella i dagens Nederländerna och som tillsammans med andra sociala frågor också är närvarande i många av hans böcker. I böckerna om Polleke – som också blev hans breda genombrott – berättar Polleke i jag-form om sin missbrukande pappa och sin stora kärlek Mimon, en kärlek som kompliceras av att hans familj redan hittat en passande hustru i hemlandet Marocko.

Det är svårt att tro att en mellanåldersbok med det innehållet kan vara både lättläst och befriande rolig. Men det är Kuijers böcker. Förmodligen för att han aldrig någonsin moraliserar, men tar däremot konsekvent ställning genom att skildra sina berättelser ur barnets perspektiv. På den svenska författarskalan skulle Guus Kuijer kunna placeras någonstans mellan Ulf Stark och Siw Widerberg.

Kuijer provocerar genom sin humoristiska stil och ofta finns en frän kritik av vuxenvärlden. Exempelvis är romanen "De svarta stenarna" från 1984 (på svenska 1991) en satir över hur människan offrar sitt nu för ett framtida lyckorike. Här handlar det om ett helt samhälle med ett enda mål, att bygga ett himmelshögt torn.

Guus Kuijer, född 1942, växte upp i ett strängt religiöst hem i Amsterdam. Innan han gick över till författande på heltid arbetade han som grundskollärare och kanske är det därifrån han har sitt absoluta gehör för barns tankar och känslor. I hemlandet är han mest känd för sina böcker om flickan Madelief som också var hans barnlitterära debut.

Redan där märks hans röda trådar. Liksom i böckerna om Polleke handlar det om en stark, kompetent och samhällsmedveten flicka. Utomlands är det annars just för Polleke som Kuijer är mest välkänd. På svenska finns samtliga fem delar utgivna av Opal förlag och det är svårt att inte förtjusas av denna levnadsvisa 12-åring som berättar om sin vardag någonstans i Nederländerna.

Böckerna är illustrerade av Alice Hoogstad och fint översatta av Boerje Bohlin, även om jag inte riktigt blir klok på om det ibland åldersstigna språket hör till författaren eller översättaren. Exempelvis kallas väl få nyblivna tolvåringar för ”en ung dam” av bästa kompisen?

Polleke rör sig i ett till synes samtida Nederländerna. Trots det är nutidsmarkörer som mobiltelefoner och datorer borttvättade. Istället står relationer i fokus och genom att låta Polleke själv betrakta världen blir hennes reaktioner på de vuxnas tillkortakommanden fullt begripliga. Antingen har man en MKP, en mycket komplicerad pappa, eller som Polleke själv en KP, en komplicerad pappa. Hennes pappa Spiek både missbrukar och langar droger – men det är honom hon är dödligt lojal mot. De är nämligen båda poeter. Men till skillnad från sin pappa skriver Polleke faktiskt också dikter. För att tanka lugn i sin röriga värld åker hon till landet där farmor, farfar och de trygga korna finns.

Än en gång, kan dessa ämnestyngda böcker verkligen vara något för 8-13 -åringar?

Ja, faktiskt. Guus Kuijer har mycket att säga de barn som växer upp idag. Han har en förmåga att hitta humorn även i det svartaste, ofta genom dialogen som både bär upp och nyanserar karaktärerna. Han tycks dessutom alltid se barn som individer vars känslor och upplevelser är värda att tas på fullaste allvar. På så sätt påminner han faktiskt om Astrid Lindgren, som ju alltid stod på barnets sida med ett milt överseende över de vuxnas svagheter.

Den bok Kuijer själv gärna framhåller är "Boken om allting" – en bok som genomsyras av avsky för förtryck. Den utspelas år 1951 och handlar om nioårige Thomas, född samma år som författaren själv. Thomas strängt religiösa pappa misshandlar både sin fru och sin son. Det gör att Thomas skaffar sig en alternativ verklighet. Han ser tropiska fiskar i Amsterdams kanaler och för levande samtal med Jesus. Thomas vet vad han ska bli när han blir stor. Lycklig!! Han upptäcker att vägen till lycka är att sluta vara rädd. Han upptäcker också att hans pappa är rädd. Livrädd.

Så här låter det i ”Boken om allting” när Thomas pappa inte kan förmå sig att stanna för att umgås med mammans väninnor.

/Pappa var rädd för allt som var roligt. Framför allt var han rädd för att bli hånad. Han var rädd att någon skulle säga att människorna härstammade från aporna. Eller att jorden var mer än 4000 år. Eller att någon skulle fråga var Noak fick sina isbjörnar ifrån. /…/ Thomas fick en konstig känsla i sin mage. Först trodde han att han hade svalt en flodhäst, men en stund senare förstod han att det var fråga om medlidande. /

Kuijers senaste men ännu inte översatta bok, "Florian Knol", är en fantasiberättelse om vad som är normalt och inte.

Det är svårt lyfta fram en enskildhet som visar på hela storheten i Kuijers författarskap. Han är tung, komplex – och rolig.

Frågan är bara varför Opal har valt att gömma denna spännande författare bakom så pass tråkiga och intetsägande omslag. I många andra utgivningsländer har böckerna en långt mer tilltalande omslagsestetik. Kanske hade Kuijer annars mött den svenska publiken redan före Alma-priset.

Jessica Gottberg
mail@jessicagottberg.se