Debattera mera

Lars Westerberg om en – förhoppningsvis – alltmer politiserad kulturdebatt.

Förmodligen pågår just nu vissa omställningar i kulturdebatten. Jag läser Annina Rabe i Svenska Dagbladet (den 5 juni) som menar att kulturdebatten åter har politiserats, kulturen förhåller sig nu till politik och inte som just nyss till underhållning och populärkultur. Jag undrar om det kan vara en korrekt analys. Men om det är sant hälsar jag det med glädje. Och det är en känsla som förvånar mig. Hela min ungdom plågades jag av att vara en liberal i vänstervirvlar. Och älskade den finkultur som vänstern föraktade.

Men idéer är bättre än idélöshet. Jag såg gärna mer också av psykologisk eller teologisk debatt. Det senare har fortfarande en undanskymd roll trots det ökade andliga intresset. Och trots att det inte längre bara är kristendom som är religionen i Sverige. Det finns fler religioner att förhålla sig till.

Men är debatten mer politiskt? Beror inte alltsammans på Åsa Linderborg och Aftonbladet? Det blir ingen debatt i en konsensuskultur. Men så profilerar Linderborg sig åt vänster. Och plötsligt har man någon att debattera mot. Och vem skulle vara huvudmotståndare i den debatten om inte Dagens Nyheter?

Hur reagerar då etablissemanget på detta? Jo, genom att chockerade kräva Linderborgs avgång. Man har vant sig vid att slippa bli motsagd, så varför ska sådant få komma till tals. Motiveringen är förstås kommunism. Varför skall kommunism betraktas med mildare ögon än andra antidemokratiska riktningar? Nazister får ju inte komma till tals.

Det finns mycket att säga om marxismen. Och det är utmärkt att åter få ett tillfälle att göra det. Kamrat Stalin var inte så olik Hitler, som man tycker att han borde varit. Men steget är långt till att jämställa marxism med främlingsfientlighet, kvinnohat och homofobi. Det tyder bara på debattfeghet i ett land som alltmer har utvecklats till kränkthetens stamort på jorden. Tysta inte, debattera!

För jag blir lika illa berörd av försöken att komma åt den kulturkonservativa högern. Det är utmärkt att högern finns. Åsa Linderborg är det bästa som hänt svensk debatt på bra länge, och det är väl förträffligt att hon fått en energisk debattör som Björn Wiman som motståndare. Säga vad man vill om Benke-debatter, men de rör om i grytan. Djup utmärker inte Wiman, men han har känsliga fingertoppar. Och äntligen långa och intressanta debattartiklar! Då uppfyller man med råge det som krävs av en kulturchef.

Jenny Högström bekände i en tänkvärd krönika (HD den 5 juni) sin ambivalens till Aftonbladet och DN. Jag tror hon är mycket representativ för dagens svenska intellektuell. Radikal eller bara halvradikal? Klasskämpe eller bara politiskt korrekt? Och beträffande DN:s kultursida är hon klarsynt. Där finns en ganska stor pluralism. Högerns bild av DN:s kultursida är lika falsk som vänsterns. Det är lika lite en samling vänsterkonformister, Olof Lagercrantz demoniska barnbarn, som en samling högervridna liberaler. Visst har debatten högervridits sen 68, tro en gammal kapitalistlakej som börjat framstå som vänsterextremist, men snarare mindre än på andra håll på DN:s kultursida.

”Varför skrev Olle Svenning plötsligt i DN?” frågar Jenny Högström. Men Svenning är en äkta kulturradikal, en gammal tradition som socialdemokrater och liberaler har gemensam. Observera att Åsa Linderborg bytt position i debatten. Hennes grundpåstående var att DN svikit kulturradikalismen. När Wiman tålmodigt förklarade begreppet för henne, bytte hon till hållningen att kulturradikalismen är otillräcklig. Här gäller det inte att vara kritisk och antiauktoritär, här gäller det att stå på rätt sida i klasskampen.

Jag lämnar kampen om socialismen åt socialisterna. Men jag vet att kampen mot fördomar, översitteri och bristen på humanitet, är viktig nog.

Ända ifrån ungdomen har jag fått höra att det inte räcker. Men den har alltid räckt för mig.

Lars Westerberg
lars.westerberg@mail.com