Två dagar i Wroclaw

Gunnar Bergdahl på sidlinjen av EM, långt från Camp Sweden och Erik Hamréns bekymmer, men nära nationalismens Janusansikte i det nya Europa.

Dag 1

Alla vägar i Wroclaw bär mot det stora medeltida torget. Ett självklart centrum i en stad som är närmare 1 000 år gammal. Floden Odra delar sig i öar, naturliga vallgravar runt stadskärnan. En blandning av en centraleuropeisk torgbebyggelse med sina typiska kortsidesfasader, ett monumentalt rådhus från 1300-talet som mirakulöst klarat sig genom krigen och slitna gatstenar som historien rullat fram över.

Överallt människor på väg. Nästan alla polskt krigsmålade i rött och vitt. Det stora marknadstorget kallas i dessa EM-dagar ”Fan Zone” och har kontrollerade ingångar, mängder med provisoriska toaletter, fyra gigantiska storbildsskärmar, vandrande vakter och rader av tält där en amerikansk läskedryck och ett danskt ölbryggeri exponerar både loggor och plastmuggar.

För att kunna handla mat och dryck i detta fotbollsreservat är man tvungen att köpa ett särskilt kontokort från en sponsrande polsk bank. Det logotypmyllrande platskortet påstås bli en "trevlig souvenir” eller en ”present till någon nära” efter öl och mat och fotboll i Wroclaw.

Det är som om bilden av det nya Europa är som tydligast här. Inget finns som inte är till salu. Betalning sker med detta ”paypass” i passande plast. Welcome to Wroclaw!

Det är kvällen när EM:s grupp A ska genomföra sin andra omgång. Här i Wroclaw spelar Tjeckien och Grekland på den nya arenan en bit ut från centrum. Senare denna afton möts Polen och Ryssland i Warszawa och matchen är förstås en nationell angelägenhet.

Jag söker förtvivlat efter grekiska supportrar bland de tätnande folkmassorna på torget. Till slut hittar jag en liten blå och vit grupp i en hörna med en höjd fana. Detta Grekland med sin demokratiska tradition, sin närhistoria av militärdiktatur och sitt dramatiska nyval just i dag den 17 juni. Ett demokratiskt val som våra ekonomiska experter redan har bestämt utgången för. Röstar det grekiska folket ”fel” ska det straffas. När hörde vi börsanalytiker och bankrepresentanter uppmana till annat än studier av marknadens reaktioner? Det är en europeisk nyfascism i marknadskostym som utlovar åtstramningar för alla utom dem själva och som öppet förnekar den nationella demokratins fundament; en man en röst.

Då får fotbollens strikta och inarbetade regelverk komma till mental undsättning. Allt är möjligt, bollen rund och dags för avspark. Detta är ett spel, en lek, en hägring av något bortom politikens konfrontationer.

Visserligen hinner den grekiska ödesmatchen knappt börja innan det står 2 – 0 till Tjeckien och krisen djupnar. Vad kommer att ske på de asiatiska börserna? Och vad händer i det tjeckiska straffområdet?

De få grekerna ser ut och låter som om de tillhör fascistpartiet Ny gryning och misstanken stärks när de öppet hånar den tjeckiska vänsterbacken Gebre Selassie: ”Ugh Ugh Ugh”.

Det finns inget förmildrande i dessa rasistiska utfall. Det påstås ibland att fotbollsfans på varje otänkbart sätt bara vill störa motståndaren i det egna lagets intresse och inte är riktiga rasister. Men denna lilla grupp greker utan matchbiljett befinner sig på fem kilometers avstånd från nybyggda Wroclaw Arena och ser den både elegant och energiskt spelande Selassie på en storbildsskärm. Men här reagerar ingen, ingen hyssjar, ingen bryr sig. Deras beteende i denna zon för fotbollsfans förefaller vara en naturlighet. Här finns inga synliga representanter för den polska organisationen Never Again Association som driver flera projekt för att motverka den högerextrema läktarkulturen i Polen. Deras mest kända inlägg heter Etno Liga, spontanfotboll med etniskt blandade lag i Warszawas förorter. Men i Wroclaws Fan Zone ska vi alla vara fotbollsvänner oavsett uppträdande.

När matchen är slut, och grekerna trötta och tjeckerna glada, vidtar den medialt självuppfyllande speglingen av vad som varit. Några tv-team – varav åtminstone ett är tjeckiskt – uppmanar de gladaste tjeckiska fansen att verkligen vara lyckliga. ”Hur känns det?” svävar i meningslöshetens sjunde himmel och alla ska vara så där galet glada och bada i en fontän efter vinst i EM. Det är något som skaver i den symbiotiska relationen mellan media och verklighet. Är inte verkligheten på plats? Låt oss skapa den! Överlyckliga tjecker i bilder över hela Europa inneslutna i UEFA-drömmen om ett både konfliktlöst och lönsamt Europa.

Men allt detta har bara varit ett förspel. Visserligen förefaller polackerna ha sympatierna hos tjeckerna. En nation vars 1900-talshistoria i delar sammanfaller med Polens egen och där minnet av den upplösta Sovjetunionen existerar som en svag, osynlig men närvarande tyngd. Nu finns ännu en möjlighet till revansch och återupprättelse. Den polska nationen kräver sin historiska rätt i vitt och rött.

Polens största tabloid heter Super Express. Den har kopierat den brittiska kvällspressens metod att låta historiska slag och militära liknelser ockupera löpsedlarna om viktiga fotbollsdrabbningar. Den oavgjorda match mellan Polen och Ryssland, som vi får bevittna denna kväll, var i denna tidning således ett nytt Slaget vid Vistula 1920. Det var då den polska armén heroiskt slog tillbaka det nybildade Sovjetunionens röda armé utanför Warszawa.

En historisk händelse som också har blivit föremål för Polens eget Arn-projekt. Den allra dyraste polska filmen någonsin kom i fjol. 40 miljoner euro! Jag såg den för någon månad sedan i Cannes där den visades för hugade spekulanter i all sin 3D-härlighet. En välgjord och pampig hyllning till dem som en gång för snart 100 år sedan försvarade den polska nationen som idé. Här rider nygifta tappra officerare med höjda lansar in i sovjetiskt infanteri. Och nationalismen, som den här återspeglas från tiden efter första världskriget då Polen plötsligt för en tid återuppstod ur det sönderfallande tyska kejsardömet, skickas som en kanonkula rakt in i dagens unga polska generation. Det är ingen dålig film, påkostad och snygg. Men vad säger den dagens européer? Att vi inte bara vill leva i vårt Norden utan bokstavligen dö för den bit av jordklotet som vi påstås äga?

Vi är närmare 50 000 människor på torget. Inte en enda hejar öppet på Ryssland. De flesta förefaller vara fullt upptagna med att dö för en polsk seger. Utmed vägen till nationalarenan i Warszawa hade någon skrivit på klingande engelska (det var förstås det internationella medieuppbådet som var den verkliga måltavlan) en hälsning till de marscherande ryska fansen: ”Welcome to Warsaw brothers Russians – fuck politics let´s drink wodka”. Vodka dracks förstås men nationernas ära försvarades i sammandrabbningar i Warszawa.

I Wroclaw har också många följt dryckesuppmaningen och tunga kollektiva visslingar möter den mäktiga ryska nationalsången när den stiger ur tv-bilderna inför matchstart.

Jag känner tystnadens tyngd när Ryssland tar ledningen. Jag åker oemotståndligt med i den polska offensiven som lyfter allt här och nu som det blir när drömmar och förhoppningar är kollektiva bland människor som aldrig stått varandra närmare än just när slutsignalen går och Polen har spelat oavgjort med Putin, tsaren, Stalin, Sovjet och Ryssland på en och samma gång.

Det är nationell yra i natten. Bilar far tutande genom centrum, stora grupper firar det oavgjorda resultatet som en seger.

För fotbollen, för sponsorerna, för tv:s tittarsiffror eller för den polska nationen?

Dag 2

Alla vägar och gator som bär mot torget är tomma. Fan Zone ligger närmast öde när Danmark kämpar i slumpens uppförsbackar mot ett Portugal som skjuter avgörandet i dödens grupp in i den sista omgången med sin seger. Det är ikväll, denna söndag, som allt ska avgöras för våra nordiska grannar.

Däremot när storheterna Tyskland och Holland drabbar samman anländer fans, mestadels med tyska preferenser. Jag sitter tillsammans med några av dem och ser matchen. Tyska förresten. Peter, en man i min ålder och med samma öl i en identisk plastmugg, har visserligen en tysk landslagströja på sig men är polack. ”Jag har bott 17 år i Hamburg, men kommer från Wroclaw.” Tysk eller polack? ”Polack så klart, jag var här igår och det var stort men jag är glad att de inte spelar i samma grupp”.

När han hör att jag är svensk frågar han med ett leende: ”Minns du Jan Tomaszewski, målvakten? Han kommer här från Wroclaw och vi var skolkamrater.”

Ja, honom minns väl alla som minns VM 1974 då Sverige hade ett kanonlag och Polen ett ännu bättre. Då Staffan Tapper sköt sin lösa straff och den där polske fantommålvakten rörde sig alldeles för tidigt.

Nu har Peters gamle skolkamrat blivit parlamentsledamot för nationalistpartiet Lag och ordning. Inför EM har Tomaszewski fått rött kort av sin egen partiledning. Anledningen är hans kritik av det polska landslaget som jag läser mer om i en intervju med honom i brittiska Guardian. Minst tre landslagsspelare är "inte riktiga polacker" enligt Tomaszewski. En "ser ut som en fransman" och "två som tyskar". Här har sverigedemokraternas syn på Zlatan sin polska motsvarighet. I intervjun berättar Tomaszewski för den perplexe brittiske sportjournalisten att han funderar på att heja på Tyskland istället: "Det laget innehåller fler riktiga polacker!" eftersom "Polens landslag är en skam för nationen". I stället för utlandsspelande miljonärer borde "unga killar som är villiga att dö för Polen fått chansen."

På storbildsskärmen går det som Tomaszewski vill. EM:s bästa match dittills pulveriserar både nostalgiskt fotbollsprat och polsk populism. Matchen slutar som den ska. Helt enligt regelboken: fotboll är ett spel som spelas med elva spelare och Tyskland vinner alltid.

Av de åtta nationer jag ser spela mot varandra i EM i denna fotbollens utsedda trivselzon i Wroclaw under två kvällar är sju medlemmar i EU, bara den nya starka oljemakten Ryssland står utanför.

Fyra länder har euro som valuta,.

Av de åtta var fem ockuperade av Tyskland under kriget.

Två stod efter samma blodiga krig under starkt sovjetiskt inflytande.

Vad finns det för slutsatser att dra av detta? Om några.

Finns det nationella karaktärer i spelet? Knappast.

Samma böljande försök till snabba omställningar, samma offsidefällor, samma små justeringar i uppställningarna.

Visserligen förefaller vissa lag kunna men inte vilja och andra vilja men inte kunna vad gäller speltempo. Men i grunden är allt så likt. Stolpe ut eller stolpe in. Bollen är rund på alla EM:s nybyggda skrytarenor. Också de nationella symboler för sponsrande företag och ekonomisk makt.

Flödet av matcher påminner mig om hur Europa i dag blir allt mer likartat. Som här i Wroclaw där jag ser samma svenska möbelvaruhus och klädaffärer, samma amerikanska snabbmatskedjor, samma tyska elektronikvaruhus som i vilken annan större europeisk stad som helst.

Dessa motsägelsefulla tendenser!

En allt starkare nationalism i en allt mer internationaliserad värld. Mitt eget brinnande fotbollsintresse och vibrationerna runt svenska framgångar och bakslag mot Tomaszewskis nationella fanatism.

En växande europeisk högerextremism hittar sin näring i svunna nationella tider trots att allt redan har oåterkalleligt förändrats. 1800-talets idé om nationalstaten är under snabb erodering. Historiens flod är inte historiens göl. Allt är i oavbruten förändring.

Du nya sköna globala framtid som blivit nu ocgh blir imorgon! Inget blågult svenskt samhällssystem längre, bara marknadsekonomisk frihet och en union som tillsätter teknokratiska regeringar vid behov istället för att lyssna till en svekfull folkvilja.

Herr Marknad sitter här på VIP-läktaren i Fan Zone (en sådan finns, det kostar 100 zloty och det går fint att betala med det lilla plastkortet). Fotbollen har sedan länge förvandlats till affärsverksamhet. Ryska oligarker och arabiska oljemiljardärer köper storlag och FIFA och dess europeiska motsvarighet är fixerade vid tv-rättigheternas svindlande summor. EM heter till och med EURO 2012 med en symbolladdad direktkoppling till börs- och valutanoteringarna.

Men inte spelar Polen för sin zloty eller Danmark för sin krona? Vare sig drottningens eller plånbokens. Och euron, är den i fara när nu rubeln går till kvartsfinal?

Ska fotbollen föreställa nationalstatens räddning i överstatlighetens tid? Själva kittet i den konstruerade mur som ska skilja oss åt?

Hur då förklara haussen kring Champions League som snart har samma mediala genomslag och uppmärksamhet som detta mästerskap nationer emellan.

I klubblagen spelar vår tids fotbollssamurajer. Som inte med självklarhet stämmer upp i nationalhymner. Sveriges alldeles egen Zlatan Ibrahimovic blickar bistert in i den kommande matchen och retar så våra folkdräktsälskande högerpopulister. Men han är väl åtminstone även för dessa främlingsfiender europé?

Det är snart 20 år sedan vi folkomröstade om svenskt medlemskap i EU. Det var samma år som den svenska fanan återerövrades. Före sommaren 1994 betraktade jag varje svensk flagga på balkongen som ett stöd för populisterna i Ny demokrati. Den heta sommaren blev det blågula ett naturligt sätt att hylla det svenska landslag som grävde VM-brons i USA.

Och till den europeiska unionen var åtminstone jag skeptisk. Att resa fritt i Europa hade varit en självklarhet för oss västeuropéer. Aldrig under decenniernas gång hade jag suttit och diskuterat med andra européer i öst eller väst om vilken fiffig idé en sådan union skulle vara. Det var en maktens skapelse som trycktes ner över oss. Med demokratiska löften förstås, med parlament och representation, med cirkulerande ordförandeskap och utsedda kommissionärer.

Icke desto mindre hade processen en likhet med den förra stora unionen i vår del av världen som vi just hade tagit ett efterlängtat farväl ifrån. Sovjetunionen var också en skrivbordskonstruktion i avsaknad av folklig förankring. Men Stalin och de andra behövde aldrig upprätthålla ens ett uns av demokratiskt sken.

I dag är jag mer positiv till tanken på EU. Och mer kritisk till den nationalismen som idé. Trots att det knakar i Europabygget och överstatligheten tar sig nya friheter mot demokratiska grundtankar. Men vilken annan framtidsväg finns än att ett europeiskt broderskap ska växa till ett globalt?

Den positiva bilden av EU delar jag med folkmajoriteten i ett av unionens länder. Det heter Tyskland och är i princip redan klart för kvartsfinal i EM. En nation som bara för två generationer sedan expanderade i Europa med ett renrasigt Stortyskland, ett tusenårsrike som mål.

Wroclaw hette då sedan flera århundraden Breslau, var Tysklands fjärde största stad med sina 600 000 invånare.

I den europeiska historiens blodiga rörelser har denna stad tumlat runt. Sachsiska hertigar, mongolisk invasion, 200 år som en del av Böhmen, införlivat i det Habsburgska Österrike, därefter i Preussen som huvudstad i Niederschlesien. Nazisterna hade ett av sina starkaste fästen här. I riksdagsvalet 1933 fick Hitler över 200 000 röster.

Här brändes den vackra stora synagogan under Kristallnatten 1938 och stadens stora judiska befolkning utplånades. När krigets vindar vände belägrades Breslau av den framryckande Röda armén och stora delar av staden närmast pulveriserades innan den intogs, plundrades och våldtogs. Stalins plan att flytta Polen västerut blev en realitet. Den största etniska utresningen i Europa någonsin innebar att över tio miljoner människor tvångsförflyttades i samband med att gränserna ritades om i östra Europa. Alla överlevande tyskar skulle bort från Breslau som nu blev Wroclaw och dit ukrainare och litauer flyttades. Allt skedde bakom den snabbt resta och allt högre järnridån och med förevändningen att straffa alla tyskar för nazisternas brott.

Så vem är tysk och vem polack i Wroclaw? Sedan det polska EU-medlemskapet blomstrar en tysk nostalgiturism i Wroclaw. Man vill se hur farmors Breslau ser ut i dag.

Kanske passar man på att se några fotbollsmatcher också på det torg där blod har flutit och som nu är en samlingsplats för konsumtionslystna fotbollsfans.

Jag stoppar ner mitt lilla plastkort från Fan Zone och undrar om det kanske finns några zloty kvar som jag nu sponsrar den bank med som sponsrar detta proklamerade europeiska vänskapsarrangemang i centrum av Wroclaw i mitten av Europa.

Visst är det ett minne. Men av vad?

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06