Arbete och bildning

Therese Eriksson om dagens arbetarrörelses koppling till arbete – och kultur.

I slutscenerna till tredje avsnittet av danska tv-serien "Borgen" kavlar den avgående Arbeiderpartiledaren Bjørn Marrot upp ärmarna och visar sina gamla tatueringar för statsministern Brigitte Nyborg. Hans motvilliga avgång, en följd av interna konflikter i partiet, får illustrera ett paradigmskifte i det (fiktiva) danska politiska landskapet – titeln på avsnittet är ”Den sista arbetaren”. Hans oro är inte bara personlig utan också, med all rätt, allmän.

Om det saknas arbetare i ett arbetarparti borde det vara ett problem. De kunskaper och insikter som vinns ur konkret erfarenhet av det liv man gör politik av och för, är naturligtvis värdefulla. I Sverige har vi nu en socialdemokratisk ledare som härstammar direkt från denna tradition. Stefan Löfvens bakgrund är onekligen en fördel i hans arbete. Men räcker det?

Vi ropar ju efter bildning också! Nyligen skrev Björn af Kleen i Expressen (den 17 juni) om Löfvens föga övertygande insats på området kultur och kunskap i ett samtal med Lena Andersson på Kulturhuset, i ABF:s regi. Och han har rätt, för vi behöver socialdemokratiska politiker som förstår sig på både arbetarklassliv och kultur. Att det ens tycks föreligga en motsättning mellan dessa båda borde vara ett nog så högt ringande varningsklocka bara det.

Är det politikerna det är fel på, eller är det vi andra som inte kan hantera att människor kan vara både och? Håkan Juholt var en ganska ihärdig kulturförespråkare under sin korta tid på posten, ändå blev han ett slags karikatyr i svensk politik, en Fleksnes-gubbe man kunde göra sig lustig över. Mot det klassiska klassföraktet kan ingen initierad kulturartikel i världen värja sig.

Man kan inte låta bli att fråga sig: är den tid då människor tog kombinationen arbetare och gedigen kulturell bildning på allvar, förbi?

Therese Eriksson
therese.eriksson@passagen.se