Cirkus Helsingborg

Gunnar Bergdahl om den nya Konserthusdirektören, avskedandet av Kerstin Hassner och Helsingborg som en kulturpolitisk cirkus.

Jag tittar på den streamade presskonferensen där Konserthusets nye direktör framträder på skärmen. Det är nya tider.

Det förefaller det bli också för Symfoniorkestern. Dess nya direktör, Bo Aurehl, talar en slags näringslivska med Stockholmsaccent. Verksamheten i vårt vackra Konserthus ska skötas med följande prioriteringar: 1. finansiellt, 2. publikt, 3. konstnärligt.

Om man är nyfiken på vilka meriter som har gjort just denne man lämpad att föra en av stadens finaste institutioner in i framtiden rekommenderar jag ett besök på hemsidan för hans nuvarande eventföretag "Habanera": "Whatever kind of event you’re planning, Habanera is here to help...Music, magic, acrobatics, ABBA acts..."

Således: "Abba-kvällar för att få ditt företags budskap att lysa" och "Avsluta kvällen med dans – en säker vinnare".

En mer insmickrande, genomkommersiell och både hållnings- och kulturlös verksamhet i den så kallade eventbranschen är förhoppningsvis svårt att finna.

Inte undra på att Aurehl envist tryfferar sin pressträff med förhoppningar om samarbeten med Näringslivet med stort N och bland framtidens överraskningar kan tänka sig att se de stackars symfonikerna tura med Scandlines på jakt efter en ung, ny och intresserad publik.

Det är en förunderlig upplevelse att lyssna till detta fluffiga tal om intäkter och galamiddagar helt utan ingångar till de stora musikaliska upplevelserna som är Konserthusets signum. Beläggningen är god (över 85 procent) och att medelåldern på publiken är hög kompenseras förstås av att det ständigt kommer nya 50-åringar, Aurehl är själv en sådan, som hittar fram till den klassiska musikens mentala massagebord. Men allt ska bli billigare och bättre med event, uthyrningar och sponsrande mecenater. Det är ett äkta akrobatnummer, en baklänges kullerbytta, i Cirkus Kulturkommers med tältet uppställt i Helsingborg.

Några hundra meter söderut, ungefär samtidigt som Aurehl väckte onda aningar i Konserthuset, skickade Stadsledningsförvaltningens Kommunikationsavdelning på Rådhuset genom Biträdande Kommunikationsdirektör Martin Arkel ut ett pressmeddelande: Kulturchef Kerstin Hassner "kliver av som förvaltningschef".

Ingen större sensation. Personalen har gått i kontorsväggen, missnöjet med chefen förblev för stort även när hon fick en alldeles egen personalcoach för att bättra på det hela. Den fladdrigt välmenande Hassner har knappast skapat tyngd för kulturens roll i staden. Istället för att ta itu med dagens akuta problem fick hon av cirkusdirektör Danielsson i uppdrag och nya utredningspengar för en "vision 2035". Hassners år har präglats av utredningar, omorganisationer, teaterkris, förflyttningar, besparingar och besökssiffror i nedåtgående spiraler.

Men hon var inte den första att jonglera vilt med kulturlivet i Helsingborg. Jag kom hit för åtta år sedan. Samtidigt som Disa Åberg tillträdde som stadens nya kulturchef. Eftersom jag då hade jobbat inom SVT och visste att hon hade varit distriktschef i Umeå var det enkelt att ringa ett par telefonsamtal som visade att det hade varit tårtkalas i tevehuset i björkarnas stad när hon slutade.

Men i Helsingborg fick hon tillfälle att skapa nycirkus på Dunkers och förvandla donationen Vikingsberg till egna förvaltningslokaler.

Hennes efterträdare, den nu sparkade Hassner, hämtades från Ljusdal, en kommun vid riksväg 83 i Hälsingland med 6 280 invånare och följande kommunala slogan "I Ljusdal är det möjligt!"

Tyvärr gällde det inte Helsingborg. Hassner har sedan länge letat nytt jobb. Inte undra på sedan stadsdirektör Lundberg offentligt deklarerat hennes inkompetens. Nu ska hon vila sig i ett halvår och får sedan 18 månadslöner till tröst.

Vi väntar med ångest på nästa cirkusnummer. Stannar Katti Hoflin lika länge på Dunkers som den utställning som öppnade i helgen, alltså till februari 2013?

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06