Therese Eriksson om David Hellenius sommarprogram

”Strunta i kronologin”, var producenten Henrik Johnssons första tips för ett lyckat sommarprat i en artikel i Aftonbladet igår (23/6). Det rådet lydde nu inte David Hellenius, tvärtom. Han gick ut hårt med barndomen och den egna transformationen från den blyga pojken under bordet som aldrig sa flaska till den ostoppbara pratmakaren som upptäckte att rollen som klassens clown gav en hel del bekräftelse. Det är lite fint.

Men kronologin blir monoton i längden, och får till följd att när Hellenius kommer fram till det vi faktiskt känner honom för, som berättelsen om hur humorsuccén ”Hey Baberiba” kom till, lyssnar jag bara med ett halvt öra. Var är överraskningarna, när ska det bränna till?

David Hellenius styrka ligger istället i hur sympatisk han verkar vara. Schysst, rolig, tillgänglig, begåvad i det han tar sig för. Det är en TV4-egenskap. Det som gör att min mamma, hemma i tv-soffan alltså, är på förnamnsbasis med ett helt gäng av profilerna. Det är Tilde och Jenny hit, David och Steffo dit. Det är familjärt. Och kanske har vi blivit programmerade till att förvänta oss av sommarvärdarna att de ska leverera smärtpunkter ur deras hjärtans mörker, och nöjer oss därför inte med mindre. Trots att familjärt borde vara gott nog även åt Public service ibland.

Ändå är jag glad för att David Hellenius pratar om dödsskräck som drabbar den som får barn. Om alla undersökningar han tvingat läkare att genomföra på hans kärnfriska kropp i jakten på den obotliga sjukdom som måste finnas där någonstans. Då kan jag luta mig tillbaka i flygstolen när jag är rädd för att mina ungar sett det sista av mig och tänka att jag i alla fall aldrig, hittills, har gömt en bajskorv i en fryslåda i byrån – för en till synes helt livsavgörande provtagning.

Lyssna här:

I morgon:

Jenny Högström om

Christina Lampe-Önnerud

Therese Eriksson
therese.eriksson@passagen.se