Crister Enander: Trita Parsi

Idag är det exakt femtiotre år sedan Sommar sändes första gången – då med radiolegendaren Jörgen Cederberg.

Det var en tung mantel att axla för dagens värd Trita Parsi, statsvetare, specialist på Mellanöstern. Han inledde direkt med att skryta om att det första som hände när han anlände till Washington, där han bor, var att han blev inbjuden av utrikesminister Hillary Clinton.

Ingen bra start, direkt. Sedan berättade han om familjens flykt från Iran. Av tillfälligheter hamnade de i Sverige, först i Flugsta, sedan Gottsunda. De hade tillhört den iranska överklassen och fadern anklagades för förbindelser med den störtade Shahen.

”Ens öde tas till fånga”, sade han insiktsfullt om flyktingars villkor. Parsi belyste en av invandringens dubbelt förtryckande paradoxer: Att invandrarnas stora kunskaper och utbildningar aldrig kommer till användning.

Han vidrörde utanförskapets förbannelser, flyktingars tveeggade liv med förlorad identitet var de än befinner sig. De utstötta söker sig till andra som lever i utanförskap. Snart växer man samman med utanförskapet, det blir en del av ens självsyn.

Det var uppenbart att Trita Parsis vrede fortfarande brann starkt, men han lade tyvärr sordin, släppte inte riktigt fram den. Han vände sig mot att det här – till skillnad från USA – inte går att vara iranier-svensk. Man är svensk eller iranier. Som om dessa årtionden av ”multikulti” aldrig existerat. Varför blev det så? Var gick det snett?

Han släppte snabbt frågorna och berättade om sin karriär för att skapa demokrati i Iran och Mellanöstern.

Tyvärr måste jag säga, hur väsentliga dessa frågor än är.

Jag tror nämligen att Trita Parsi var på väg att säga något mycket viktigt, något nytt. Jag hoppas han samlar sig och skriver om sin syn på invandring och svensk invandrarpolitik.

Lyssna på programmet:

I morgon:

Marie Pettersson om

Yngwie Malmsteen

Crister Enander
enander@kajen.com