Marie Pettersson om Yngwie Malmsteens sommarprat

När han är fem år får han sin första gura. Han ville haft en hund, men börjar ändå lira. Det är kul, men framför allt är det cool. "Jag ville liksom bränna upp en gitarr.", minns han, och man förstår när man lyssnar på hans sommarprogram, att det här med att vara cool har varit viktigt för Yngwie Malmsteen.

Men aldrig i närheten av så viktigt som att vara bra. Det dröjer inte länge förrän grabben blir fanatisk. Hänger i skivbutiker tills de kastar ut honom och repar från morgon till kväll under hela tonåren. Snöar in på klassisk musik fastän det är allt annat än cool. Somnar med gitarren om halsen, lirar på "tricken" på vägen till repan.

Sedan är det "my way or the high way". Efter sex veckor i USA dit han åker på vinst och förlust blir han nerringd av creddiga procucenter och bandmedlemmar. Alla vill ha den där svenske dåren som varvar tunga beats med virtuost paganinistuk till en egen neoklassisk stil. And the rest is hårdrockshistory.

Programmet börjar styltigt. Känns som man knappt hinner smälta det han sagt förrän det avbryts av nästa låt. Så upptäcker jag att det är en metod. En sorts antidramaturgi. Allt det viktiga säger nämligen Yngwie i förbifarten. Körde visst stupfull in i ett träd med sin sportbil och fick en nervskada i handen. Förbifarten. Managern har stulit alla hans pengar. Förbifarten. Körde en annan bil över ett stup. Förbifarten. Och så modern som dör efter en tids sjukdom och lämnar ett stort tomrum efter sig. Också det nämns hastigt. Här vill inte Yngwie stanna kvar, han är ingen dysterkvist, han är en som alltid satsar allt och vars motto "more is more" tycks gälla såväl musiken som livet.

Men när han sedan delar med sig av Albinonis Addagio, stycket han framförde på sin mors begravning, då bränner det till. Här finns Yngwies sorg, i musiken, inte i orden.

Lyssna på programmet:

I morgon:

Malena Janson om Klara Zimmergren