Kristian Lundberg om Petter Stordalen

Sommar. En tung fuktig dimma som kommer drivande in från Öresund. Regn. Jag kan riktigt känna frustrationen växa fram i sommartält och fritidsstugor nu när det blir uppenbart att också i denna korta ledighet uteblev framgången.

Vi möter nu ett nederlag som det inte går att vända till en framgång. Jag hör en norsk stämma i min radio som oavbrutet talar om sin egen framgång, sin förmåga till att kombinera företagande med ett socialt ansvarstagande, med miljötänkande. En entreprenör. En hotellägare. En jordgubbsförsäljare. En festprisse som kan unna sina anställda lite glitter och glam. Petter Stordalen berättar en historia om att allt går vägen bara man knyter nävarna och kämpar. Jag är ledsen, men just den typen av framgångshistoria tycks mig en smula tunn – inte minst eftersom den ofta förutsätter dels en stabil uppväxtmiljö och sedan människor i ens omgivning som man kan använda sig av. Det är trots allt inte vem som helst som kan säga: ”Jag minns när jag köpte mitt första hotell.” Ingen människa är en ö, och inte minst företagsledare är delar av en större helhet som allt som oftast bygger på ett ansenligt arbete av människor som aldrig får lov att bli synliga. Stordalen framstår för mig som en pizzapappa som dyker upp var fjärde helg och talar om kvalitetstid medan barnen äter sig stinna på junkfood och understimuleras av nyinköpta TV-spel. Nej tack. Det räcker bra nu. Jag stannar kvar i mitt klaustrofobiska tält och inväntar sommarprogrammet där en ensamstående mamma kan få inleda med att säga: ”Jag minns första gången som vår familj vräktes.”

Stordalen är bara anstötlig. Och har en så djävla taskig musiksmak.

Lyssna på programmet:

I morgon:

Mattias Dahlström om

Klara & Johanna Söderberg

Kristian Lundberg