Kristian Lundberg: Thorsten Flinck

Mannen. Myten. Rösten. Thorsten Flinck. Nu på en radio rakt ut i det svenska folkhemmet. Finns det någon som bättre än Flinck inkarnerar den självförbrännande konstnären, skådespelaren som förvandlar hela världen till en scen? Är det sant då? Driver Flinck samman liv och skådespel, liv och intrig? Omöjligt att säga. Han berättar själv om hopplösheten i att vrida fokus från ”riksnarkomanen” till det som det egentligen handlar om, nämligen det konstnärliga tilltalet. Flinck inleder, öppnar - säger han själv, på ett sätt – som skulle få Bobby Fischer att bli grön avund. Han talar lågt, intensivt – och nog finns det en underton av hotande intensitet i bara själva rösten – även om han talar om…Klas Klättermus.

Det finns en känsla av hisnande kaos runt omkring Flinck, som antog han ett slags ställföreträdande narransvar – den narr som är den ende som kan berätta sanningen för kungen. Och kungen är i detta fall är teatersverige. Bakom skandalrubrikerna som följer Flinck döljer sig en av våra största skådespelare. Det är fortfarande så att hans roll i filmen ”Ett hål i mitt hjärta” fortfarande hemsöker mig. Flinck är mannen som enligt egen utsago alltid reser sig upp – men som också, genom andras utsago – är den som fäller sig själv. Det finns en frihet i hans program, som gör att också plötsligt Thore Skogman framstår som en existentiell psykonaut. Och efter att ha lyssnat på Flincks resa genom livet så är det uppenbart att det i honom också bor en författare, en mycket sensibel författare som rör sig mellan känsla och kunskap, mellan död och liv. Däremot borde Flinck kanske uppdatera sina genuskunskaper, för hans analys om manligt och kvinnligt sätt att bråka gör mig bara generad.

I morgon

Mats Kolmisoppi om

Magdi Abdelhadi

Kristian Lundberg