Yttrandefrihetens godtyckliga gräns

Lotta Wendel diskuterar yttrandefriheten på internet i samband med skadeståndskravet mot bloggen Genusfotografen.

Det är dags att återkomma till det omdiskuterade reportaget i Arlanda Express kundtidning, som Johan Malmberg skrivit om tidigare här på kultursidan.

Bakgrunden: Fotografen Tomas Gunnarsson uppmärksammade på sin blogg Genusfotografen ett reportage om Årets mästerkock 2011, Louise Johansson, och förbluffades över hur stereotypt och sexualiserat hon avbildades. Inlägget, där Gunnarsson hade fotograferat uppslag ur tidningen Arlanda Express, fick mycket stor genomslagskraft. Arlanda Express bad om ursäkt och Louise Johansson själv menade att det var första och sista gången hon lät sig avbildas på detta sätt.

Här kunde det hela vara över om inte reportagets fotograf, Stefan Jellheden, visat sig vara ömfotad som få. I slutet av juni skickades ett kravbrev om närmre 25 000 kr till Gunnarsson. Grunden för kravet uppgavs vara att bloggarens inlägg innebar ”otillåten examplarframställning/tillgängliggörande av bild på hemsida, internet”.

I den upphovsrättsliga lagstiftningen görs en otidsenlig skillnad mellan traditionella och digitala medier. Möjligheten att återge bilder för att kritiskt granska och diskutera dem är betydligt större i tryckta medier. Det är denna skillnad som Jellheden och den PR-firma han arbetar för, Spectacular Studios, har utnyttjat.

Att Jellhedens bilder inte ska exploateras ekonomiskt av andra än Jellheden själv är knappast kontroversiellt. Den sidan av upphovsrätten tror jag majoriteten står bakom. Men att upphovsrättsliga intressen ska kunna användas för att strypa en kritisk och öppen debatt är svårare att förstå. Särskilt som lagstiftningen enbart avser att stoppa diskussionen på internet. I realiteten sker en omfattande bildpublicering på internet i strid mot förbudet. Det är först när någon aktivt agerar så som Jellheden och Spectacular Studios som förbudet upprätthålls.

Förbudet tycks också tämligen meningslöst eftersom informationen lätt kan ta sig andra vägar. Jellheden och Spectacular Studios har inga rättsliga verktyg för att komma åt exempelvis denna krönika, även om jag skulle kopiera text och illustrationer från Gunnarssons blogg.

En skicklig kommunikatör kan använda all uppmärksamhet till sin egen fördel. Häromåret anmäldes Peppes Bodega i Båstad för att en av krogens annonser ansågs vara könsdiskriminerande. Krogen svarade med en öppen och ödmjuk ton och bjöd in till diskussion. Den anmälan blev inte heller någon medieföljetong.

Jellheden och PR-firman Spectacular Studios förefaller däremot vara riktigt usla kommunikatörer, skickliga enbart på att generera negativ publicitet. Däremot har man hjälpt till att öka trafiken på bloggen Genusfotografen där Gunnarsson på mindre än en dag lyckats samla in medel för att täcka det ekonomiska kravet.

Jellheden och Spectacular Studios rättsliga ombud ger det inträffade ytterligare en ironisk dimension. Jur kand Staffan Teste har hittat en nisch som går ut på att företräda enskilda fotografer och mindre bildbyråer som menar att deras upphovsrätt kränkts. Hans affärsidé bygger på att man inte ska exploatera andras arbete, renommé och förtroendekapital, men denna princip gäller inte för honom själv. Teste har nämligen valt det myndighetsliknande namnet Bildombudsmannen för sitt företag. Han bryter inte mot några rättsliga regler när han utger sig för att vara något annat än han är, men det moraliska ansvaret kan verkligen diskuteras.

Sammantaget blir konsekvensen av de olika rättsregler som aktualiserats av Genusfotografens blogginlägg att det överlämnats åt en självutnämnd ombudsman att besluta var gränserna för yttrandefriheten på internet ska dras. Det kan väl ändå inte vara meningen.  

Lotta Wendel
lottawendel@telia.com