Diana Holmberg om Daniel Espinosas sommarprat

En vän nämner “vårt kulturarv” och jag känner mig plötsligt osedd, för att hon tar för givet att vi har mer gemensamt än vi har. Behöver vi ett sådant uttryck, “vårt kulturarv”?

Frågan är väl vad vi ska lägga in i det, just nu. Ett är jag säker på: jag föredrar den svenska kultur vi har tack vare personer som Joseph Fares och Daniel Espinosa. Och jag är väldigt nyfiken på hur vår kultur kommer att se ut om några år.

Daniel Espinosas Sommar i P1 blir för mig en bild av hur en ung människa med blandad kulturell bakgrund tvingas ställa existentiella frågor som i sin tur kan leda till kreativa livsval.

Han har svensk mor och chilensk far, några barndomsår i Västafrika och några farliga ungdomsår i en stockholmsförort med en känsla av utanförskap i packningen. Han tvingades gå på Sigtuna internatskola och gick vidare till filmutbildning i Stockholm och Köpenhamn. Efter lovande regijobb här – Babylonsjukan, Snabba cash – får han filma i USA. Snabbt marscherat!

Varvat med cool latinomusik och vackra ballader iscensätter han skickligt, på en lite osäker svenska, visuellt starka och dramatiska scener. Han återkommer till den gången han råkade bli indragen i en våldsam sammanstötning mellan köpenhamnspolis och christianiter, en upplevelse han kopplar till föräldrarnas betydligt farligare erfarenheter av förtryck och uppror i Chile.

En nyckel får vi i faderns livsfilosofi: allt är möjligt. Det gäller att hitta det rätta beslutet, som Kasparov när han slog alla i schack. Daniel Espinosa upptäckte att man kan hitta sig själv, inte genom att spela en roll utan genom att skapa. “Jag filmar för att förstå,” säger han, “att våga drömma är det svåra, resten är bara arbete”. Jag stuvar in den här grabben i mitt aktuella kulturarv.

Lyssna på programmet:

I morgon:

Crister Enander om

Eskild Pedersen

Diana Holmberg
diana.holmberg@hd.se