Estelle drivs av drömmar, vind och en liten dieselmotor

Ship to Gazas segelfartyg Estelle styr med sex knop norrut över ett glittrande Öresund. Vi är sjutton ombord, besättningen och sju passagerare, varav jag själv är en. Tidigt denna lördagsmorgon klev vi ombord i Malmö på ett skepp lastat med goda drömmar om icke-våld, drömmar om en rättvisare värld, där också de 1,6 miljoner människor som lever i den av Israel belägrade Gazaremsan ska få grundläggande mänskliga rättigheter.

När fartyget lägger ut från Malmö står en av Ship to Gazas drivande krafter konstnären Dror Feiler med sin nya saxofon på kajen och spelar Här kommer Pippi Långstrump som en hyllning till Pippis ideal att trotsa överheten. För två år sedan beslagtogs hans förra saxofon av israelisk militär. Han har inte fått tillbaka den och på förfrågan har han blivit ombedd att resa till Israel – dit han fått inreseförbud – för att identifiera den.

Två gånger tidigare har Ship to Gazas konvojer stött på stora problem. Ett turkiskt fartyg bordades och många dödades för två år sedan. 2011 fick fartygen i Ship to Gaza inte lämna grekiska hamnar, i uppenbara brott mot internationella konventioner.

Estelle är ett vackert fartyg, med seglen hissade är skeppet en romantisk skönhet. Det drivs av drömmar, vind och en liten dieselmotor. Skeppet är rentav en symbol för urgamla mänskliga drömmar, att segla är nödvändigt visste redan romarna.

Jag sitter i mässen på Estelle och skriver. Nyss serverades fisksoppa och nybakat bröd.

Man drar i linor, seglen hissas och revas. Alla hugger i. Jag diskar sopptallrikar i köket.

Min fantasi färdas i förväg ner till farvattnen vid Medelhavets östra strand, som om skeppet vore på väg den sista biten mot Gaza. Men det är inte Gaza jag ser utanför fönstret, det är bara Ven. Annars hade jag nog varit rädd.

Kommer fartyget att hejdas ännu en gång? Kommer våldet och oförnuftet att ta ännu en kortsiktig seger, medan det internationella samfundet och också Sverige mumlar generade undanflykter? Det får bara inte bli så.

Ship to Gaza drivs av extremister, vet dussintyckarna. Ok, då är jag extremist, i tron på icke-våld och mänskliga rättigheter. Ombord finns två andra extremister, socialdemokratiska politiker från Malmö, Carina Nilsson som är kommunalråd och Hillevi Larsson, riksdagskvinna.

Vi skakar generat på huvudet när vi minns hur Sverige som ett av få länder röstade mot att Palestina skulle väljas in Unesco. Och hur Sverige la ner rösten då det gällde att erkänna en palestinsk stat.

Lasse Ferster jobbar som frivillig aktivist i besättningen, mot mat och kojplats. Han hoppas kunna följa med Estelle ända till målet. Som en sjörövarbåtssjöman balanserar han långt ut på en bom för att fixa till seglen.

Jag tänker på all segregerad brutalitet som den vita makten utövade mot den svarta befolkningen i USA ännu på 1950 och 60-talen, på Martin Luther Kings tid. I dag skakar alla på huvudet, hur var det möjligt, alla dessa lynchningar och så långt fram i tiden?

En dag kommer vi att säga detsamma om Israels politik gentemot Gaza. Hur var det möjligt, på 2010-talet?

Estelle har en lång seglats kvar till sitt mål, dit man hoppas komma i oktober. Oväntade hinder stötte på redan mellan Stockholm och Malmö, då stormar slet sönder tre av seglen.

Babord kan jag ana Kronborg vid horisonten med Helsingborg styrbord. En bit på vägen har jag varit med på Ship to Gazas färd där fantasin utmanar övermaktens saxofonstjälare.

Sören Sommelius
soren.sommelius@hd.se 042-489 90 45