Korståget mot demokratin

Den norske journalisten Øyvind Strømmen avtäcker i sin bok "Det mörka nätet" den nyfascistiska retorik som låg till grund för Breiviks terrordåd för ett år sedan. Vi bad idéhistorikern Edda Manga läsa.

Sedan terrorattentatet i Oslo för ett år sedan har det inte gått en dag utan att man på ett eller annat sätt talar om Breivik. På rättegången mot honom har frågan blivit huruvida han är galen eller brottslig. Utanför rättssalen är den viktiga frågan: vad säger Breivik om oss och nyfascismen som blir alltmer inflytelserik i det europeiska politiska landskapet?

För drygt en månad sedan publicerade Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg en överraskande och hoppingivande debattartikel (Dagens Nyheter, 14 juni) som visar att de fattat faran vi står inför. De kritiserar politiseringen av "invandringen" och föreställningarna om etnisk och religiös skillnad den är kopplad till och avslutar sin artikel med följande ord: ”Vi vill uppmana borgerligheten att besinna vad ett sådant perspektiv kan leda till och vilka krafter som gynnas av det. Och vi vill försäkra alla andra om att det i denna mening inte finns en borgerlig åsiktsgemenskap. I en sådan strid står vi på andra sidan, för traditionellt liberala kärnvärden.”

Hur ser den andra sidan ut? Vad förbinder ”det mörka nätet” som Øyvind Strømmen skriver om i Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa och resten av samhället? Vad är grunden för att den nyfascism som frodas på bloggar och internetsidor blir normaliserad och införlivas i många länders politiska liv allteftersom högerpopulistiska partier uppnår valframgångar? Att extremister finner likasinnade i virtuella ekokammare där deras verklighetsfrämmande uppfattningar möter social uppmuntran är lätt att förstå. Men hur ska vi tolka förhållandet mellan undervärld och normalitet, mellan galenskap och socialt fenomen?

Fascismen, säger Strømmen, erbjuder myter om nationell återfödelse eller förnyelse i form av populistisk nationalism och anti-feminism. Bland hans citat från bloggvärlden kan man också observera en återkommande användning av kolonialt och antikolonialt språkbruk. Till exempel säger Fjordman att den kamp han förespråkar är ett ”uppror från de infödda”. Olav Hoaas, från Nasjonal Ungdomsfylking, utropar ”Att ta emot främlingar är att mörda sina egna. Statens viktigaste uppgift måste vara att avvisa alla främlingar”. Nick Griffin, partiledare för British National Party utfäster i samma anda: ”Vi kommer aldrig att tillåta att våra barn blir en minoritet i vårt hemland! Vi ska kämpa in i det sista för att bevara vår kristna kultur och vårt kristna arv, precis som våra föregångare, korsfararna. Medeltidens riddarideal lever vidare i oss alla”. Även i Breiviks fall ser vi en längtan tillbaka till de manlighetsideal som gällde vid den europeiska koloniala expansionens början: riddaren, korsfararen, den kristna soldaten.

Vad vi har att göra med är en kolonial fantasi om den vite mannens rättmättiga plats. Efter en femhundraårig period av global dominans och en ännu längre historia av patriarkat kommer nyfascismen som ett uppror mot förlusten av den exklusiva platsen som ”universell människa”. Den erbjuder med andra ord en kollektiv lösning för en imaginär förlust.

Breivik kommer förmodligen att spärras in under överskådlig tid, antingen som psykiskt sjuk eller som brottsling, men de idéer som inspirerade hans handlingar försvinner inte i och med det. Ingen sjukdomsdiagnos, ingen fängelsedom och inte heller någon censurapparat på internet kan skydda vårt samhälle från kraften i sådana begär.

Motpolen mot det hat mot den andre som fantasin om den vite mannens rättmättiga plats skapar är ett accepterande av den egna platsens utsatthet, ett förlikande med omöjligheten att fixera sociala relationer och tillgången till livets goda. Det är ett förhållningssätt som vi skulle kunna kalla ”demokratiskt”, i betydelsen en form av samexistens mellan människor som är olika och där relationen till historien snarare än fixerar nutidens rätta ordning, ger plats åt en oskriven framtid. Demokrati i denna mening är en utopi som jag fått nytt hopp om att dela även med liberaler som är beredda att stå fast vid liberala ideal.

Somliga människor som delar Breiviks idéer och även vissa som inte gör det har under året understrukit skillnaden mellan idé och handling. Det är inget fel på idéerna, säger de, det är fel på Breivik. Han skulle kunna ha haft vilka idéer som helst, det som ledde till tragedin var hans oförmåga att hålla sig till gränsen mellan tanke och handling. Detta är en fråga som förtjänar att undersökas närmare under det kommande året. Man kan hävda att fantasin om den vite mannens rättmättiga plats inte är skadlig för samhället så länge den förblir fantasi.

Då får vi fråga oss, vad är mekanismerna som bevarar denna gräns?

Edda Manga