Ann Lingebrandt: Eskil Erlandsson

När det gäller antal klick på youtube bräcker lantbruksminister Eskil Erlandsson alla andra regeringsföreträdare. Det handlar om hans ogenerade uttalanden från riksdagens talarstol i djursexdebatten. "Jag har sen barndomsben fått lära mig att man säger som det är", förklarar han sig, nu lite mer generad, i sitt sommarprogram, där han karaktäriserar sig som smålänning, lantis och lingonentusiast och förklarar hur knaperstekta isterband kan rädda svenska landsbygden.

Det är väl lika bra att med en gång göra klart att jag är en lyssnare med dåliga förutsättningar: jag delar inte Erlandssons politiska ståndpunkter, som vegetarian uppskattar jag knappast älgjaktshistorier och framförallt är jag fullkomligt allergisk mot Tomas Ledin.

Nu finns väl ingen direkt anledning till åsiktsrelaterade blodtryckshöjningar: Erlandsson berättar snällt om hur hans första politiska strid stod om rätten att få mellanmål i skolan, hur han häpnar över att folk blir provocerade när han anställer unga kvinnor, att fördomar gör att vi missar viktig kompetens. Vem kan vända sig mot ledorden "gör en insats, stöd varandra och se möjligheterna"?

Snarare är Erlandssons program som en provkarta över vad man förväntar sig att Sommar ska innehålla: lite personliga sorger, barndomsåterblickar, en hel del visdomsord, en hyllning till mammas älgköttpotatis, en lovsång till skogen, någon svensk sommarpsalm, "Öppna landskap" förstås, och jo, till och med Ainbusks singers "Jag mötte Lassie".

Det hela är puttrigt och präktigt på en trygg småländska. Slätstruket, helt enkelt. Men visst, lite charmigt är det när han i fråga om kärlekshistorien som gett honom en plats i skvallerpressen beskriver att det för honom som "blyg bondgrabb" tog ett par tre år innan poletten trillade ner.

I morgon:

Malin Waak om

Marika Carlsson

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com