Den okuvbare

Författaren Lars Ardelius har gått bort. Crister Enander minns en författare med längtan efter att bryta ny mark.

Det var en av dessa olidliga vinterdagar i Stockholm. Kall och elak blåst, hala och slaskiga trottoarer och överallt sura och ovänliga människor som gick rakt på en om man inte såg upp. Jag satt och väntade på KB, alltså Konstnärsbaren. Det var vid lunchtid. Lars Ardelius var lite försenad.

Han hade en lång – nästan löjligt lång – slingrande halsduk virad runt halsen när han väl kom inpustande och slog sig ner på andra sidan bordet. Efter att ha ställt några trevande frågor förbyttes stämningen. Hans tydligt reserverade och aningen ängsliga attityd ändrades. Det var jag som skulle intervjua Lars Ardelius. Men först blev jag själv minst sagt grundligt intervjuad. Han studerade mig ohämmat. Jag kände mig alltmer besvärad av alla frågor han ställde i snabb följd, närmast irriterat otålig. Men snart insåg jag att det var ett genuint intresse som drev fram frågorna. Han ville veta. Det var så enkelt. Dessutom var han utbildad psykolog och ägde ett stort människointresse.

Lars Ardelius var en av de mest nyfikna människor jag mött. Det fanns inga konventionella gränser för hans vetgirighet. Det är en grundhållning som avspeglar sig i hela hans författarskap från debuten med ”Dagligt allehanda” från 1958 till hans senaste ”Livs levande” vilken utkom för två år sedan och är den femte delen i hans memoarsvit. I höst utkommer hans sista bok som skildrar sjuttiotalet, ”Hippie blues” är dess titel.

I en tidig recension beskriver Björn Håkanson träffande Ardelius som ”vår unga prosas otåligaste experimentator”. I Lars Ardelius experimenterande, detta ständiga sökande efter andra och originella infallsvinklar och längtan efter att bryta ny mark, finns även något gäckande, snudd på undflyende. Ibland är det som om författaren Lars Ardelius vill gömma sig i sina verk – få försvinna från världen och dess värderande blickar – vilket är ytterst paradoxalt med tanke på att hans memoarer är några av de mest frispråkiga och plågsamt öppenhjärtiga som skrivits i modern tid och som inleddes med ”Barnsben”, en av Ardelius bästa böcker.

Kanske går även de många åren som utlandssvensk att tolka med denna dubbla blick – flykt och nyfikenhet? Vetgirighet parad med en dröm om att få förbli fri från andras omdömen? Att få vara den som ser men som slipper att bli sedd?

Lars Ardelius utstrålande en obestämd form av osäkerhet, en ängslighet, bakom en mycket professionell fasad av självsäkerhet och beslutsamhet. Något i hans blick tycktes hela tiden fråga: ”Visst duger jag?” Den hårda barndomen släppte nog aldrig helt sitt grepp. När den sadistiske och dominante fadern tog sitt liv efterlämnade han ett avskedsbrev som inleddes med orden: ”Detta var inte bara Lars fel.” Det är ytterst svårt att föreställa sig vilken börda detta måste ha varit att bära med sig genom livet. Hat och avsky varvat med skuld och en känsla av ansvar är en förlamande kombination. I och genom sitt författarskap lyckades Lars Ardelius bryta den onda cirkeln.

Men i ett brev som jag fick för bara några månader sedan finns samma osäkerhet. ”Bara en undran”, skriver Ardelius inledningsvis, ”om du fått mitt brev… eller har du fått det och tolkat det som ett påträngande sätt att söka ställa mig in?”

Mot den bakgrunden blir Lars Ardelius ytterst omfattande och rikhaltiga författarskap ännu mer imponerande. Han lät sig inte kuvas. Han vägrade inordna sig. En rad från Goethes ”Faust”, vilken Ardelius gärna citerade, dyker osökt upp i tankarna: ”Blott den förtjänar leva och leva fri som dagligen vet att kämpa sig fram till liv och frihet.” In i det sista fick Lars Ardelius leva i denna lyckosamma strävan, i denna känsla av att friheten är möjlig.

Crister Enander
enander@kajen.com