Tillbaka till bakgården

Mats Kolmisoppi om Bakgårdsbions program under Helsingborgsfestivalen.

Föreningen Bakgårdsbion smygstartade redan i går sitt festivalprogram på Röda Kvarns... just det, bakgård. Passande nog visades Robert Zemeckis "Tillbaka till framtiden" med en ung Michael J Fox i huvudrollen. Förvisso den första delen i trilogin, men som bekant avslutas den med upptakten till tvåan: Den virrige professorn återvänder till 80-talet efter en tripp långt in i framtiden, till 2012 närmare bestämt – där bilar flyger och kläder kan torka sig själva...

Hollywood i all ära, men det är för den smalare filmen man bör bege sig till utomhusbion. I kväll visas en dokumentär om svenska soulartisten Tingsek, den följs av Rockabilly- och retrodoftande luftstrider i kortfilmskomedin "En Pilothistoria", komplett med snötäckt skog och genomfrusna stridspiloter intrasslade i fallskärmar.

"The Punk Syndrome" handlar om finska punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivit (Pertti Kurikans namnsdag). Fyra utvecklingsstörda musiker gör uppror mot majoritetssamhällets krav genom skränig, hård punk. Det är bandets ledare Pertti som tillsammans med sångaren Kari skriver de politiska texterna med krav på värdighet och respekt. Men de är inte slätstrukna och välkammade för det.

Vreden tränger fram i replokalen och på scenen. Kari vrålar ut sin frustration över att tvingas till pedikyr, och Pertti skriver självhatande självmordstexter i dagboken och muttrar om hur mycket han hatar den centerpartistiska basisten Sami Helle, när den senare är utom hörhåll. Bakom trummorna sitter Toni, som vägrar att flytta hemifrån trots att föräldrarna, som i vardagen går runt med hörselskydd, vill att han ska stå på egna ben i ett gruppboende.

Det är en mycket rolig dokumentär, om punkare som är så oförutsägbara att de slänger skivor i soporna och hävdar värdet av schlager och violinkonserter i stället. Om fyra omaka vänner som spelar på klubbar i Hamburg och som på grund av sin situation pendlar mellan förtvivlan och vrede, men som också kan landa i glädje, särskilt efter en lyckad spelning.

I morgon visas "Vi ses på Domus!". En skildring av ett varuhus i Kristianstad, av somliga klassat som den fulaste byggnaden i staden, men också möjlig att se som ett monument över den framtidstro som rådde i det socialdemokratiska Sverige under 60-talet. Dokumentären följer besökare och anställda vid 45-årsjubiléet, men spelar på en helt annan planhalva än den spekulativa dokusåpan Ullared. Här är det i stället fråga om en film som med lågmält nostalgiska tillbakablickar – fria från lyteskomik – ger inblick i vad varuhuset har betytt för de boende i staden och för kvinnorna och männen som arbetar i den mörkbruna fyrkanten.

Det är ett gediget program som presenteras på Bakgårdsbion. Förutom att även poetry slam, livemusik och filmquiz har getts egna punkter är ytterligare en av morgondagens filmer värd att nämna. "En film utan Kajaker" dokumenterar tillkomsten av Grönlands första spelfilm. En dramatisk berättelse om depression och pengabrist, ryggsmärtor och motgångar utlovas. Det låter lockande.

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com