Jenny Maria Nilsson om Lars Lerins sommarprat

Vilken fröjd att få höra konstnären och författaren Lars Lerin från en studio i Karlstad. Eller prinsessan, som hans älskade make Junior ibland kallar honom – prinsessa som han alltid velat vara. Gossen Lars ville ha klänning och läppstift. ”Jag var inte som jag skulle” berättar han. Barndomskamraten Kaj var likadan, de båda var jämt tillsammans vilket fick ett abrupt slut när ett kärleksbrev hittades och vänskapen splittrades. 16 år gammal rodde Kaj ut på en svart tjärn och kom aldrig tillbaka.

Lerins sommarprogram är gripande och vansinnigt roligt – ofta samtidigt. Monica Zetterlund, som råkar vara den enda kvinna han någonsin kysst, var intresserad av att gå en målarkurs men ”inte måla så grått och trist som jag, utan mer som van Gogh”. Det blev ingen kurs men ändå van Goghskt när Monica föll i hans trappa och rev av en bit av örat. Lerin är generös och ärlig. Han berättar om det odjur som väcktes inom honom under en resa med fältbiologerna till Island under tonåren och som han sedan levt med: ångesten. Ödslighet fyllde honom, han måste genast ta sig därifrån, knackar på hos en dam och säger ”call the police!” De kommer och skjutsar honom till svenska ambassaden där ambassadören försöker få honom att åtminstone ägna sig åt en del fågelskådning.

Mest handlar det om Junior, Lerins make från Brasilien som kom in i hans ”katthåriga tillvaro” för några år sedan och hade krokodil med sig till julmiddagen. Minst handlar det om måleriet, konsten verkar vara en självklarhet – det är inte måla som är utmaningen, utan att leva.

Musikvalet är kongenialt, han spelar Jimmy Scotts version av Nothing compares 2 u. ”Den är så jävla vacker” säger han. Precis som Lerins eget sommarprat.

Lyssna på programmet här:

I morgon:

Marie Pettersson om

Sara Bergmark Elfgren

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com