Vad skulle du själv ha gjort?

I dag inleder vi en sommarserie om människans beteende och moral i tre delar av Mats Holm.

Det var min tyska farmor som först berättade för mig om nazisterna och judeutrotningen. Det kan ha varit tidigt i mitt liv, vi var ofta i Ängelholm och bodde hos henne när vi var små, men sommaren 1974, när hon fyllde 70, och jag precis skulle fylla fjorton, vet jag att den där frågan inte lämnade mig någon ro.

Bland de kaffedrickande gästerna i trädgården fanns en av hennes onklar. Alltid när han skulle komma blev det en speciell stämning och det började talas om farmors andra onkel, han som var i Hitlers armé till Stalingrad och blivit krigsfånge hos ryssarna och om Onkel H, han som gått mot västfronten, blivit krigsfånge, suttit sex år i fångenskap, kommit tillbaka som ett levande skelett.

Nu var han stor, närmast imposant, rökte mentolcigaretter, drack kaffe, skrattade. Vad han gjort för länge sedan talade ingen om, kanske var det bara han själv som visste.

Men vad nazisterna gjort visste vi alla och hur mycket jag än sneglade på Onkel H och funderade på de hemligheter han bar på var det oftare frågan vad jag själv skulle ha gjort som följde mig in i sömnen efter de där kalasen.

Säkert hade den också ett finger med i spelet när jag åtta år senare började läsa psykologi på universitetet. För när jag första gången hörde talas om Stanley Milgrams berömda lydnadsexperiment minns jag att jag snart i tanken var tillbaka i farmors trädgård. Jag var så övertygad om att jag hade en stark moralisk övertygelse, men hur mycket tålde den?

Milgrams experiment slog fast att de flesta av oss är beredda att begå fruktansvärda gärningar bara någon uppmanar oss att göra det. Två av tre.

Skulle jag själv ha varit ett undantag? Gjort annorlunda än farmors onklar?

Nu ser jag, på den forskningssida som kommer fram varje gång jag går ut på nätet på min dator, att drygt 50 år efter detta kontroversiella experiment är Milgrams resultat fortfarande giltiga, ännu referenspunkten för vad vi idag vet och kan förutsäga om mänsklig ondska.

Det var i juni 1961, några månader efter den tv-sända rättegången mot Adolf Eichmann, som man i lokaltidningen New Haven i Connecticut kunde läsa att Yale sökte försökspersoner till ett minnestest.

I böcker har det skrivits om hur rödgråtna försökspersoner stormade ut efter att ha gjort testet. Några av dem som var med har berättat om hur experimentet förstörde deras liv.

Milgram själv, en då 27-årig biträdande psykologiprofessor, hade sett Eichmann på tv och blivit lika förfärad som alla andra över de svar en ansvarig för judeutrotningen gav. Bara lytt order. Var bara en vanlig liten man. Gjorde bara sitt jobb.

Var dessa nazister en annan sorts människor?

Milgram var skeptisk till rådande förklaringar vid denna tid. De flesta var psykoanalytiskt inspirerade och sa att hård uppfostran – vanlig i Tyskland på 1800-talet – kunde skapa människor som lydde blint.

Man behöver inte gå till 1961 för att få en bild av dessa teoriers starka inflytande. I Sverige var en psykolog som Alice Miller i ropet så sent som på 1980-talet då Niklas Rådströms Millerinspirerade pjäs om Hitlers barndom fick stor uppmärksamhet på kultursidorna.

Ondskan är ingen tysk specialitet, nazisternas brott kan inte förstås som något exceptionellt, hade Hanna Arendt skrivit. Ondskan är banal, den finns som en möjlighet i oss alla.

Och när Stanley Milgram våren 1961 hört Eichmann bestämde han sig för att utröna om det var så att fernissan var tunn, att situationen kunde luckra upp en stark moralisk övertygelse?

Försök leva dig in i experimentet:

Den stränge mannen i vit rock förklarar för er, dig och den andre personen som dykt upp samtidigt, att en av er ska vara lärare och en elev och att läraren ska ge eleven en uppgift att pussla ihop ord och att för varje fel ska läraren dela ut en elchock till eleven, lite starkare för varje felsvar.

Vem vill vara elev? Ingen är frivillig. Milgram lottar. Du blir lärare. Den andre stackaren får elektroder på kroppen. Du placeras framför ett bord i ett rum intill, kan se eleven genom ett fönster. Framför dig står en chockgenerator med 30 nivåer, från det knappt förnimbara 30 volt till det dödsbringande 450.

Du börjar. Efter första felsvaret säger experimentledaren att du ska ge eleven en 15-voltstöt. Den har du innan testets börjat av Milgram själv fått känna på. Ungefär som en kattunge som klöser.

Vid 150 volt skriker eleven att han har hjärtproblem och vill sluta. Du tittar på Milgram som säger att experimentet kräver att du fortsätter. Några ögonblick senare skickar du ut 315 volt och eleven faller ihop tyst efter att ha gett upp ett fasaväckande skri.

Efteråt får du veta att det rör sig om inspelade ljud och att ”eleven” varit en skådespelare, lottningen varit riggad och elektriciteten urkopplad. Men hur långt har du då gått, hur starka elchocker har du hunnit ge?

Du har hört Milgram kommendera: ”Betrakta tystnad som ett felsvar. Ge högsta dosen!”

Före experimentet hade han bett kollegor gissa hur många de trodde skulle följa uppmaningen. Högst två av hundra, hade de sagt. Fler än så är inte psykopater.

Efter ett år hade Milgram testat tusentals personer. 65 procent av dem gav den "dödliga" elchocken.

Milgram skrev: ”I ett naivt ögonblick för ett tag sedan undrade jag om det fanns någon plats i USA där en ondskefull regering skulle kunna hitta moraliskt imbecilla människor som motsvarade vad som krävdes för att upprätthålla dödsläger, av det slag som förekom i Tyskland. Nu börjar jag tro att alla skulle kunna rekryteras från New Haven.”

Oavsett varifrån vi kommer, är två av tre av oss beredda att på order ge en medmänniska en dödlig elchock.

”Stark auktoritet ställdes mot deltagarnas starkaste moraliska övertygelser mot att skada andra, och med öronen fyllda av offrens skrik vann ändå lydnaden mot moralen. Den extrema viljan hos vuxna människor att tillmötesgå en order från en auktoritet utgör studiens viktigaste fynd”, konstaterade Milgram.

Vår moraliska övertygelse kan tydligen försvinna lika snabbt som en regnbåge. Hur är det möjligt?

Den stegvisa anpassningen är ondskans förutsättning, visade Milgram. Vi kan begå onda gärningar så länge vi kan intala oss själva att de inte är så skadliga. Om en person tål 150 volt, bör hon tåla 175.

Och vad skulle jag själv ha gjort?

Att få vanliga människor att begå ondskefulla handlingar är inte något vi kan vifta bort med tankefiguren ”nazistisk hjärntvätt”. Det kan ske överallt, när som helt. Och det är situationen snarare än vår personlighet som avgör hur vi beter oss i ett visst läge.

Det är svårsmälta slutsatser.

Men betyder det att människors moraliska övertygelser bara är tunn fernissa?

När min tyska farmor 1984 just fyllt åttio år drack jag te med henne i trädgården i Ängelholm och vi tittade på bilder från sjuttioårskalaset tio år tidigare.

Jag berättade att jag snart hoppades bli klar med min C-uppsats i psykologi. Farmor nickade.

”Då kanske du en dag kan förklara hur det kunde bli så”, sa hon och pekade på en bild på Onkel H.

”Man får försöka förstå också det man inte vill förlåta.”

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com