Pride – inte för alla?

Lotta Wendel om bråket inför årets Pridefestival.

Den 25 juli berättade officeren Lars Carlsson i Dagens Nyheter hur förra årets Pride-parad blev en enda lång pina för honom. Lars Carlsson omringades av en grupp aktivister från nätverket Ofog, som höll upp plakat bakom honom där det stod: ”Mitt jobb dödar” och ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater”.

För Lars Carlsson var Pride ett tillfälle att manifestera de positiva resultat hans mångåriga mångfaldsarbete inom försvaret rönt hittills. Det ska vara en glädje och lycka för vem som helst att få stå upp och visa vem man är, menade han. Nätverket Ofog ansåg å andra sidan att Lars Carlsson, med sin närvaro i uniform, representerade organisationer som kränker mänskliga rättigheter världen över och därför inte borde tillåtas i Pridetåget. Motsvarande argument användes i juni i Göteborg när några queeraktivister stoppade ett seminarium där två polismän försökte berätta hur myndigheten arbetar mot hatbrott.

Den sociala rörelse som ligger bakom Pride har alltid kantats av konflikter. Av och till har konflikterna tangerat traditionell jämställdhetsdebatt, då kampen för sexuellt likaberättigande ofta har dominerats av homosexuella män och följaktligen också kännetecknats av ett osynliggörande av lesbiska kvinnor. Efterhand som flera grupper inkluderats har också flera tvister visat sig. Men trots den stundtals hätska tonen inom rörelsen har man lyckats uppnå stora politiska framgångar och institutionella förändringar.

Rörelsen har lyckats kombinera en utopisk och radikal ansats med ett pragmatiskt förhållningssätt när man riktat aktioner och förslag till den politiska arenan och staten.

I dag är all diskriminering på grund av sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck förbjuden. Det innebär naturligtvis inte att all särbehandling och missgynnande har försvunnit. Fortfarande trakasseras och diskrimineras hbtq-personer. Anmälda hatbrott har ökat med elva procent det senaste året och ännu flera brott antas vara oanmälda på grund av rädsla för polisen och bristande tilltro till rättssystemet.

På senare år har också ett flertal undersökningar visat på stora brister i bemötandet inom hälso- och sjukvården, exempelvis genom att patienter nekas kontakt med sina samkönade partners och makar. Samtidigt pågår det, inte minst inom svensk polis och militär, ett aktivt mångfaldsarbete och för de människor som länge fått kämpa emot förtryckande strukturer inom uniformsyrken är Pride en naturlig plats att manifestera hur långt man kommit och samtidigt hämta kraft för det fortsatta arbetet.  

Ögonblicksbilden av Lars Carlsson när han mobbades i Pridetåget 2011 är också en bild av rörelsens nuvarande konfliktlinje. Tobias Brandell menade i SvD den 23 juli att Pride hade kidnappats från vänster. Riktigt så enkelt är det inte. I årets Pride förväntas såväl vänster- som högerextremistiska grupper dra nytta av den uppmärksamhet som Pride får och använda arrangemanget för sina egna luddiga syften. Det som utmärker grupperna som ifrågasätter andras deltagande i Pride är snarare en bristande tilltro till inomparlamentarisk förändring och demokratiska spelregler. Man tycker sig ha ett moraliskt primat och därför också en rätt att tysta andra.

Under sommaren har för första gången amerikanska militären getts tillstånd att delta i Prideparaderna i sina uniformer. Paraden i San Diego den 21 juli blev den första där uniformerade kunde delta. På tidningen QX:s hemsida visas bilder från paraden fyllda av jublande män och kvinnor som för första gången kan visa vem de är.

Det är svårt att känna någon respekt för personer som tar sig rätten att förneka andra en sådan glädje.

Lotta Wendel
lottawendel@telia.com