Djävulen i dig

Stanley Milgram visade att Hannah Arendts påstående om den banala ondskan hade stöd i vetenskapen. En viktig men störande pusselbit i försöken att förstå mänskligt beteende.

Den eviga frågan om vad som får hyggliga friska människor att begå bestialiska handlingar har fortsatt att ge oroande svar, som pekar på att personlighetsegenskaper som moral och karaktär väger lätt i jämförelse med situationen när ett beteende ska förklaras. Hur en person är säger helt enkelt ganska lite om hur hon eller han beter sig i en speciell situation.

Bilderna från fängelset i Abu Ghraib i Irak 2004 chockerade en hel värld på samma sätt som bilderna från Rwanda och Bosnien ett decennium tidigare.

I Abu Ghraib låg nakna irakiska fångar i en mänsklig pyramid. Amerikanska fångvakter hånskrattade. En kvinnlig soldat ledde en naken irakier runt i koppel.

Dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld och president George W. Bush försökte lugna hemmaopinionen med försäkringar om att allt bara var ett olycksfall i arbetet, några rötäggs felaktiga beteenden.

Psykologiprofessorn Philip Zimbardo gick igenom dokumentationen från Abu Ghraib och konstaterade att Bush och Rumsfeld hade fel: sadismen var inte några enstaka rötäggs verk eller initiativ, den utövades av alla, också av omvittnat moraliska personer.

I sin bok "The Lucifer Effect – Understanding How Good People Turn Evil" (Random House 2007) beskriver Zimbardo hur detta går till och konstaterar att det är system, politik och strukturer som förklarar varför den mänskliga moralen bryter samman och ger fritt utlopp för sadism.

Zimbardos eget experiment, The Stanford Prison experiment, är en milstolpe i socialpsykologins historia.

En augustimorgon 1971 svepte en polisbil genom Palo Alto i Kalifornien och plockade upp collegestudenter som ett led i en massarrestering efter ett väpnat rån.

Studenterna plockades upp i sina hem, fick anklagelseakten uppläst för sig och placerades med särade ben mot polisbilen, kroppsvisiterades och kördes iväg med sirenerna påslagna.

På stationen fördes fången in i en häktescell. Efter att ha lämnat fingeravtryck och namn och fått en bindel över ögonen lämnades de ensamma att begrunda vad de hade gjort för att hamna där de nu satt. Kanske erinrade de sig att de vid ett tidigare tillfälle svarat på en annons om att vara med i ett experiment om hur det var på ett fängelse. Kanske insåg de, i chocken, att häktescellen, liksom hela det fängelset de kort därefter fördes till, inte var på riktigt. Kanske tänkte de inte alls.

De genomvisiterades, kläddes av nakna, sprutades med en spray som skulle göra dem bakterie- och lusfria, fick dra på sig fångdräkt, inga kalsonger, gavs ett fångnummer och en tung kedja runt vristen. En nätstrumpa höll håret på plats.

Vakterna, i kakiuniform, med vissla, batong och solglasögon med spegelglas, arbetade i åttatimmarsskift. Varje cell hade plats för tre sängar, där fångarna sov och satt. Halv tre på natten väcktes fångarna av visslor, för att räknas. På förmiddagen fick de göra armhävningar.

Experimentet var tänkt att pågå i några veckor men fick avbrytas på sjätte dagen när Zimbardo insåg vilka krafter som släppts lösa.

Fängelsemiljön, avhumaniseringen, monotonin, det faktum att en grupp människor plötsligt fick absolut makt över en annan, allt sammantaget skapade, skriver Zimbardo, den ”perfekta storm” som kan få en hygglig människa att förvandlas till ett monster.

I Saddam Husseins gamla tortyrkammare, där offentliga hängningar genomfördes två dagar i veckan, var förnedringen inbyggd i väggarna.

Fängelset hade intagits av amerikanarna i början av kriget men var under långvarig kraftig beskjutning. Allt som hände i Abu Ghraib hade Zimbardo sett i Stanford trettiotre år tidigare.

Det är alltid den enskilda personen som är ansvarig för en ond handling, men frågan om vad som får honom eller henne att begå den onda handlingen är mer intressant, säger Zimbardo. Den kan lära oss något om varandra och oss själva.

Zimbardos poäng är att människor är olika i olika situationer och i grund och botten omedvetna om hur de själva fungerar. Beteenden är inte konstanta över tid och miljöer. Sätt en människa i en ny situation och ingen kan säga vad som händer.

Milgrams försökspersoner hamnade i en situation de inte kände till.

Fångvaktarna i Abu Ghraib var inga yrkesmilitärer utan reservare och hamnade i ett ökänt fängelse i ett främmande krigshärjat land.

Men om strukturer och system kan få goda människor att begå onda handlingar, hur går det då till? Vad är det för psykologisk mekanism som i ett givet tillfälle får en människa att överge sin moral?

I Milgrams experiment kunde man iaktta ögonblick då läraren efter att ha uttryckt tveksamheter om att vilja fortsätta ändå gjorde det när han hört försöksledaren säga att experimentet krävde det.

I just det ögonblicket, oftast bara en blick, en uppgiven suck, fördelade läraren sitt eget moraliska ansvar. Det finns en annan i rummet. Mitt eget ansvar för mina egna handlingar blir därmed mindre.

Samma fenomen gick tydligt att se i Zimbardos experiment, och hade som sagt redan visats upp av Eichmann och andra höga nazister.

”Diffusion of responsibility”, är den vetenskapliga termen på fenomenet att sprida ut det egna ansvaret. Min avslutande artikel handlar om när psykologer upptäckte hur detta fenomen fungerade.

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com