Malin Waak om Soran Ismails sommarprogram

Malin Waak om Soran Ismails sommarprogram.

Jag önskar så innerligt att Soran Ismails sommarprat hade väckt någon form av mental genklang hos mig. Ni vet när medkänsla och empati sköljer genom ens inre och liksom lyfter en ut ur ens egen futtiga tankesfär.

Men tyvärr funkade det inte helt. Först och främst för att jag redan under den första kvarten förstod vart han var på väg och sen för att han om och om igen återkom till samma ämne: Det är svårt att inte vara gjuten i ett block och självklart och hundraprocentigt tillhörig. Och världen är en grym plats.

Det är är väldigt obehagligt att vara taskig när någon bjuder så ärligt på sin egen sårbarhet men, för fan, ta ett snett steg till sidan och sträck på halsen. Nog borde Soran Ismail väl ändå kunna hitta någon annan än bara de som inte fattar, som är välmenande men dumma, eller de som är direkt elaka.

Jag blir själv arg på Sverige, ofta förbannar jag och undrar hur-i-helvete-det-ena och hur-i-helvete-det-andra. Samma sak gör Soran Ismail. Dissar Sverige för en det ena och en det andra. Men saken är ju att det just är det svenska debattklimatet som är väldigt tillåtande för honom och mig själv och andra att gnälla på världen och Sverige.

Allt detta har har vi hört förut, men för att göra det krävs det att man tillför något nytt. Det här programmet blir därför mest en lång men välformulerad klagovisa. Musiken, nästan för passande, men väl avvägd. En annan gång får det gärna svänga lite mer om den dramaturgiska uppbyggnaden. Det enda som vägde upp var historien om stenen som försvann ur stensamlingen, men även detta kan förstås.

Förmodligen även av någon som är lite trög och trångsynt.

Lyssna på programmet:

Malin Waak
malinwaak@yahoo.com