Gruppens grymhet

I den avslutande delen av sin sommarserie "Den banala ondskan" går Mats Holm igenom några av grupptryckets faktorer som passiviserar oss inför ondskan.

En verklig händelse har gett upphov till termen ”diffusion of responsibilty”, som också är förklaringen till passiva former av amoraliskt beteende, underlåtelsesynder, att inte ingripa i nödsituationer, att blunda för fel.

Alla vi som blivit illa behandlade på arbetsplatser och upplevt hur människor vi trodde vi kunde lita på inte längre vill ge oss stöd känner igen det. Ju större organisation, desto värre.

De som känner igen detta och som såg Ruben Östlunds film "Play" frös förmodligen till is inför scenen där huvudpersonerna kommer in på en spårvagn och misshandlar en medmänniska, inför omgivningens likgiltiga blickar.

Hösten 2011 kablades bilder från en övervakningskamera i Kina ut över världen. En tvåårig flicka kördes över av en lastbil på en gata. Massor av människor såg, gick förbi, men gjorde ingenting. Flickan låg stilla, tydligt skadad men vid liv. I nästa ögonblick kom en buss och körde över henne en andra gång. Då dog hon.

Vreden på bloggar och i kommentatorsfält blev stor och uttrycktes i meningar som ”Bedrövligt, speglar hur lite ett människoliv är värt i världens största diktatur”.

Återigen tolkas ett allmänt känt mänskligt beteende i termer av kulturella faktorer. Men den sortens likgiltighet är knappast specifik för Kina.

Ungefär samtidigt som bilderna på den kinesiska flickan flödade på Youtube och i nyhetssändningar avslog en domstol i New York en ansökan om villkorlig dom från den livstidsdömde 76-årige Winston Moseley.

”Han är ett dödligt vilddjur och vi hoppas att han aldrig friges från fängelset”, skrev distriktsåklagaren. Moseley, som på grund av konstaterad mentalsjukdom tidigare fått en dödsdom omprövad, har suttit inne för ett brutalt mord i snart femtio år.

En fredagsnatt i mars 1961 körde 28-åriga krogchefen Kitty Genovese hem från jobbet, parkerade 30 meter från sin bostad och började gå mot porten när Moseley, som hon inte kände, hann upp henne. Genovese satte fart, men Moseley fick tag i henne, högg henne med en kniv i ryggen, två gånger.

”Herregud, han hugger mig. Hjälp”, skrek Genovese. Flera grannar hörde men ingen ingrep. Efter en stund stack någon ut huvudet och hojtade att förövaren skulle ”lämna flickan ifred”. Moseley rusade iväg. Genovese stapplade mot porten. Ingen kom och hjälpte. Efter tio minuter kom Moseley tillbaka, hittade Genovese liggande utanför porten, högg henne igen, och våldtog henne medan hon dog. Övergreppet pågick i en halvtimme.

Varför gjorde ingen något?

Forskarna Bibi Latanne och John Darley genomförde en rad experiment för att undersöka hur allmängiltig denna moraliska apati var.

I ett experiment placerades försökspersoner i olika situationer, ensamma i ett rum, tillsammans med en eller fler försökspersoner och med en tv. Deras uppgift var att fylla i ett frågeformulär.

Medan de höll på började rök fylla rummet. När deltagarna var ensamma rapporterade 65 procent att röken kom, i ett rum med två bara 38 procent, i ett rum med tre bara 10 procent.

Den tid det tar för en människa att ingripa och söka hjälp är beroende av hur många som finns runt omkring.

Ju fler personer, desto mindre sannolikt att någon ingriper över huvud taget.

Två faktorer förklarar denna ”bystander effect”. Närvaron av andra skapar en situation där mitt eget ansvar upplevs som utspritt. Med andra omkring mig känner jag inte lika stor press att agera, ansvaret upplevs som delat.

Denna hållning förstärker sedan sig själv eftersom behovet att bete sig korrekt och socialt accepterat påverkar oss i de flesta situationer. När andra inte reagerar är det en signal att det inte är nödvändigt. Det kan till och med vara olämpligt.

Forskare har noterat att människor blir mindre hjälpsamma i en nödsituation om den uppfattas som tvetydig.

I fallet Kitty Genovese sa många grannar i polisförhören att de trodde att hon skrek av kärlek, en förklaring som säger mindre om hur man tänkte, men desto mer om människans kapacitet att rationalisera sina egna beteenden, förklara dem på ett sätt så att vi fortfarande står ut med oss själva.

Milgram, Zimbardo och "bystander effect" påminner om i vilken hög grad människor är sociala varelser, och om hur lite som krävs för att moralen ska ge vika för viljan att göra som man blir tillsagd eller som alla andra gör.

Zimbardos ”perfekta storm” pekar på några förutsättningar för ondska.

Den första är förekomsten av en ideologi, en story som rättfärdigar ondska och med hjälp av fördomar och stereotyper pekar ut fienden.

Den andra är att det finns en auktoritet, en ledare, som i början uppfattas som rättvis, men som allteftersom blir värre.

Lägger man sedan till otydliga regler, ett Orwellikt språk, talar om ”soldater i ett krig” i stället för mord och drar igång en successivt stegrad våldsutövning, precis som hos Milgram, har man kommit en rejäl bit på väg mot en situation där risken att en majoritet av vanligtvis hyggliga människor förvandlas till amoraliska monster.

Men det har visat sig att människor som känner till dessa psykologiska mekanismer bevarar sin godhet i större utsträckning.

Och ett annat fynd i Milgrams experiment visade att om försökspersonerna innan han eller hon gjorde testet fick se en annan försöksperson vägra följa order, då minskade den egna lydnaden dramatiskt, till 10 procent.

Det är alltså vetenskapens besked i dagsläget: det goda exemplets kraft är det bästa motgiftet mot ondskans ”perfekta storm”.

Tidigare avsnitt: "Vad skull du själv ha gjort" 29 juli, "Djävulen i dig" 1 augusti.

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com