Diana Holmberg: Birgitta Svendén

Jag såg fram emot att höra Birgitta Svendéns Sommar i P1 därför att jag litade på att en skolad operasångerska skulle välja musik av hög kvalitet. Så blev det också: idel fantastiska röster och vacker musik, från Beach Boys stämsång till Rhenguldet, från Jussi Björling till Herbie Hancock. Ingenting överraskande men alltsammans njutbart.

Lite uppbyggligt rart var det också att höra henne berätta om vägen från Vuollerim till Metropolitan och därifrån till chefskapet på Kungliga operan.

Naturligtvis kunde Birgitta Svendén inte annat än beröra den debatt om sexism på operascenen som fått så mycket uppmärksamhet på sistone. Bara det faktum att hon själv är den första kvinnliga chefen någonsin på Kungliga operan antyder vilken mansdominerad värld detta är. Det var också hennes huvudsakliga förklaring, nu när problemet hamnat i knäet på henne. Hon hänvisar till den manliga blicken genom århundraden och svårigheten att styra om operaskutan så att den möter sin stora publik med ett mer tidsenligt genusperspektiv. Men hon förblir diplomatisk. Kan det möjligtvis vara så att denna kostbara konstart med alla sina manliga komponister och librettoförfattare, de flesta hemmahörande i en gången tid – ju dyrare konstart ju mindre inflytande har kvinnor haft – befinner sig i en identitetskris, sneglar åt andra konstarter, saknar tilltro till sin egen kraft? Vad skulle Alma Mahler ha åstadkommit om inte hennes man stoppat henne? (Men trots att Birgitta Svendén berättade om hur hon själv sjungit en av Rhendöttrarna i Bayreuth naken i en bassäng, reflekterade hon inte över den manliga blicken där.)

Det var förstås retoriska frågor som avslutades med ett tröstpris, “Drottning Kristina” med musik av Hans Gefors, en gång i tiden musikskribent på denna kultursida, och text av Lars Forsell.

Lyssna på programmet:

I morgon:

Lotta Wendel om Jonas Jerebko

Diana Holmberg
diana.holmberg@hd.se