Marie Pettersson: Shima Niavarani

Shima Niavarani debuterade som skådespelare, manusförfattare, regissör och producent på en och samma gång när hon nitton år gammal turnerade med föreställningen ”Autodidakt i enmansakt”. Då hade hon ingen som helst erfarenhet av skådespelaryrket utan hade bara på chans skickat in sitt manus till Riksteatern och fått napp. Nu har hon hunnit bli tjugosju och har redan tonvis med erfarenhet att dela med sig av, från scenen och från livet.

Hennes berättelse börjar i Teheran, mitt under brinnande kriget. Efter att ha blivit räddad undan de nattliga bombräderna flyr hon och hennes far till Sverige för att där möta upp modern och storebrodern som de då inte träffat på ett helt år. Hon är fyra år och hon sörjer det faktum att hon inte får ta med sig sin favoritdocka.

De kommer, likt så många exiliranier, från den nyrika medelklassens Teheran och hamnar mitt i ingenstans, först ett år på förläggning i Hammarstrand, sedan i en trång lägenhet i Örnsköldsvik. Så småningom flyttar familjen till Stockholm och förorten Upplands Väsby. Det är nittiotal och nynazism och vit makt breder ut sig på skolgården där Shima leker.

Men för den här tjejen tycks varje motgång vara ett steg framåt. Hon är full av revanschlystnad och livsglädje och det märks i varje stavelse från hennes späda men ändå sjukt kraftfulla röst. Till tonerna av ”Lambada” bygger hon upp en motståndsrörelse inom sig och den tar henne hur långt som helst.

Hon tycks älska att uppträda, som liten framför spegeln med brorsan eller med de ensamma gubbarna på Heta Linjen som publik, eller nu, som yrke.

Det här sommarprogrammet var en bitterljuv sprudlande teatralisk gullig färgsprakande godisbit med lite svart inuti. Den ska jag suga på ett tag.

Lyssna på programmet:

I morgon:

Jenny Maria Nilsson om Stefan Lövfen

Marie Pettersson
mariepoesi@gmail.com