90-talet, moralismen - och Nikanor Teratologen

Henrik Petersen om tjugoårsjubilerande "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen"

Hur vi ska förstå Nikanor Teratologens tidiga alster, även bortom vår lilla svenska horisont?

Hans skrattsvarta debut "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" (1992) firas i sommar med en generös jubileumsutgåva på Vertigo, som också rymmer uppföljaren "Förensligandet i det egentliga Västerbotten" (1997).

Det tidiga nittiotalet känns så nära men så långt borta. Det går inte att distansera sig tillräckligt för att verkligen se tidsandan. Särskilt knepigt är det med litteraturen, som till sin natur är så lättutnyttjad: ord, som vi tenderar att snabbt och blint översätta till vår egen, omedelbara samtid.

Det är lättare med andra, mer direkta medier. Tänk alltså att 1992 är just på andra sidan decenniekrönet av Band Aid och We Are the World; popens dubbla fejs av världssamvete och jippokommersialism. En reaktion mot den naiva och falska moralismen på åttiotalet var såklart att vänta; ännu mer om vi tänker på den politiska historiseringen som skulle komma av den eran. Kalla kriget som den perfekt tudelade världen med två rustande makter, gott och ont omkastbara, alltmedan det egentliga kriget var storbankernas. Kalla kriget som sista fasen av den globala storfinansens sinnessjuka spekulation Andra världskriget.

Det är inte för intet som dekonstruktion och postkolonialt tänkande får sitt fulla genombrott den här tiden. Och det märks av här och där över hela det unga estetiska fältet: en lek med åttiotalets spruckna mask. Inom musiken är den amerikanska, mörka lo-fi-naivismen ett exempel; demonstrativ skevhet och självfientlig galghumor à la Will Oldham och Palace Brothers. 1998 kommer Harmony Korines nattsvarta naivistiska film "Gummo", den kanske både mest nihilistiska och oskuldsfullt onda spelfilmen i historien.

I Sverige märks den här andan mest i den unga litteraturen. Samtidigt har vi haft problem med att bemöta den här sortens estetik offentligt. (Och har det fortfarande – se till exempel senvårens och sommarens debatt om poeten Johan Jönson). Här, där vänstern och högern förenats i ett lutheranskt arv; här, där litteraturen alltid måste vara ”god” för att vara god. Att en roman som "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen", som skämtar på sin egen bekostnad om pedofilisk sadism, rasism, nazism, könsfascism och alkoholism, mötte häftigt motstånd i pressen när den kom är därför inte att förvånas över.

Vi har egentligen ingen surrealistisk litteratur värd att prata om före nittiotalet. Nikanor Teratologen utgör en förtrupp, lite som en svensk Lautréamont. "Äldreomsorgen" påminner om en västerbottnisk ”Maldorors sånger”, med en författare som utropar sig själv till ”Nikanor av dom tietusen tortyrteknikerna! Det Misskända Geniet! Skrivbordsmördaren! Dömd till livstids straffarbete för upprepad, grov språkmisshandel! Vrångstrupsskrattarnas smorde! Eufemismernas baneman! Den Skurrile Kyrkofadern! Gärningsmannen! Smädaren! Människofienden!”

Från och med början av nittiotalet gestaltas det onda som något inomsubjektivt – även jag är potentiellt ond. Det är väl så vi kommer att historieskriva nittio- och nollnolltalens moralism. Svart och hård ironi, bekännelselitteratur in absurdum.

"Äldreomsorgen", i all sin hemskhet, är trots allt packad med moralism: ”Han sprang fram till mä där jag satt å färgla en målarbok me bilder från turkarnas folkmord på armenierna.” Eller: ”Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar och sykopater... så för ett tok som du blir de bara å välja å vraka...”

Bara det att metoden för den här moralismen är att attackera läsarens naturliga identifikationsprocesser; läsarens narcissism om vi så vill. Det är svårt att hitta tydligare, tidigare och mer poetiskt drivna exempel på just detta än Nikanor Teratologens tjugoårsjubilerande "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen".

Henrik Petersen
claushenrikfriis@hotmail.com