Jenny Maria Nilsson: Stefan Löfven

Jenny Maria Nilsson om Stefan Löfvens sommarprat.

Äntligen satt partiordföranden i radiostudion. Folkets huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Nu skulle vi få veta vem han, som ska leda Sveriges största parti i valet 2014, är. Kan svetsaren från Ådalen göra slut på socialdemokraternas destruktiva period, styra upp välfärden? Och det viktigaste: kan han spela bra musik i radion?

Angående det sista så har vi med en så kallad allätare att göra. Löfven inleder med Totta Näslund, kanske en hommage till Örnsköldsviks kommun, som han själv kallar hemma och där Näslund kom ifrån. Sedan ligger Nat King Cole, Bowie och Laleh på spellistan. Men bristande integritet i musiksmaken tar han ta mig tusan igen i talet!

Det här är en bit av historien om Stefan Löfven, hur slumpen gjorde att han hamnade som fosterbarn hos Iris och Ture. ”Vem hade jag blivit om jag varit kvar i Stockholm?” undrar han. Kanske är det därifrån hans ödmjukhet kommer. Löfven tycks veta något om hur skört livet kan vara, det han berättar om sin biologiska mor som tvingades lämna bort ett barn, pappans tillfälliga arbetslöshet och personer i hans närhet som engagerade sig politiskt är rörande. ”Tack för allt” säger han till föräldragenerationen som gjorde livet i Sverige bättre.

Och jag börjar förstå vilken slags politiker Löfven är – sorten som blir glad av att konkurreras ut från en förstasida av en död mus. Det skedde på Västerbottens Folkblad, som dagen för hans utnämning valde att toppa med nyheten om att det ur en bankomat i stället för pengar kommit en död mus – ”Det där är så skönt” säger Löfven. Han är ingen blixtrande Palme, ingen Erlander och absolut ingen karriärist som Juholt eller Sahlin. Politik, för honom, tycks inte vara något mål i sig utan enbart ett medel för att göra människors liv bra.

Och rättvist. Filosofen Immanuel Kant menade att det tyder på självrespekt när man upprörs av orättvis behandling. När en av Löfvens kamrater i skolan felaktigt anklagas för att ha ställt till bråk lägger Löfven sig i och avkrävs för det en ursäkt av rektorn. ”Visst kan jag be om en ursäkt – när min kompis fått sin ursäkt!” säger han och är beredd att sitta kvar hos rektorn resten av livet.

Ja, Kant, pliktens filosof, skulle vara nöjd med Löfven, för plikten är det som gör att han till sist accepterar uppdraget som partiordförande. Han säger att man måste vara nära de som har gett en förtroendet och göra det bästa av varje situation. Kära läsare, jag är såld på Löfvens sommarprat. Här har nu Socialdemokratiska partiledare svärmat omkring oss som jättebin under år och dag. Kommer Löfven från verklighetens kupa? Det får vi se.

Lyssna på programmet här:

I morgon:

Malena Janson om Johannes Brost

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com