Underbara dagar

Gunnar Bergdahl ser filmer och konserter på Way Out West.

Tio tusen entusiastiska människor får den urbrittiske arbetarklasshjälten Billy Bragg att göra ett extranummer. Det är halvvägs in i årets Way out West, solen skiner över Göteborgs största park som nu genom ett par fälttågsliknande dagar är förvandlad till en väl fungerande festivalplats med tre stora scener med över 30 000 besökare.

Bragg tittar ut över publikhavet och håller, trots närvaron av ett pressat tidsschema, musikfestens sannolikt längsta mellansnack. Bragg talar om sitt England och om vad det var som fick de sociala klyftorna mellan rika och fattiga att minska efter kriget. Om den hemliga mekanism som ingen kom åt innan Margret Thatcher på 80-talet krossade både den och drömmarna om ett jämlikt samhälle när hon lät marknadskrafternas fria tornadovindar lyfta de nyrika till lika svindlande som motbjudande höjder. ”Men inget är för sent”, säger Bragg till den jublande publiken, ”hemligheten är att vi måste organisera oss!” Så sjunger han med vibrerande vrede ”There is Power in the Union”, säger att Joe Hill lever och skickar mig rakt in i Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentärfilm ”Palme”.

Way out West har detta år satsat på att låta den utsålda musikfesten också bära andra och smalare kulturyttringar. På vissa toaletter kan man så höra desinficerande poesi, diverse mer eller mindre kommersiella aktörer från SJ till Popkollo skapar marknadsmyller och så visas en rad filmer på biograf för de besökare som kan tänka sig att lämna Slottsskogen för några timmar.

Så ser jag alltså dokumentären om Olof Palme med biopremiär i september tillsammans med en ung publik. Och lite som en P3-dokumentär är det. Ett storstilat försök att både teckna en tid och en politisk människa lyft av sin samtids vindar. Det är uppenbart att Henrik Berggrens stora biografi, ”Underbara dagar framför oss”, har varit inspiration. Och det sliter och drar i hjärterötterna, alla dessa arkivsekvenser, valda med Maud Nycanders känsla för bilders kraft och innehåll, all denna tid som både finns i oss men som samtidigt så många vill förvandla till akademisk historia utan moraliska och politiska imperativ för dagens politik. Sönernas minnen av sommardagar på Fårös stränder, radhuset i Vällingby på 60-talet då Sverige fortfarande hade världens högsta tillväxt och världens lägsta arbetslöshet, den trevande men nödvändiga jämställdheten, möjligheterna, hindren, rörelsen. Politiska medarbetare och motståndare och så världen som var en del av Olof Palme och genom honom alltmer närvarande i det folkhem där sprickorna kom att sprida sig och där den eviga tillväxten inte längre skulle vara utjämnande utan snart var förvandlad till marknadsreligion. Och så hatet och skotten på Sveavägen den där iskalla februarikvällen 1986.

Det är en tidsresa, innesluten i den kapsel en koncentrerad filmupplevelse utgör, rakt in i den välordnade men ack så kommersiella musikfesten där 50-talister och 60-talister förlänger sin eviga tonårstid inför gamla idoler som Kraftwerk eller Blur och blandar det med nya musikupptäckter tillsammans med en ung publik som lämnat fyllefestivalernas tälthångel bakom sig.

Men det är inte den enda filmupplevelse jag tar med mig in på festivalområdet. Jag ser premiäraktuella ”Snabba cash 2” av Babak Najafi på stadens största biograf full till sista plats och kan konstatera att det finns anledning att utfärda en ”gudfadervarning” inför fredagens premiär, alltså att den actionspäckade tvåan, med sin frostiga moraliska slutstation där endast manschettbrottsligheten lönar sig och det mesta går åt helvete, överträffar den första filmen. Jag berörs av Martin Ester Bergsmarks hudlösa och gripande ”Pojktanten”, ett evangelium för det festivallevande queer-begreppet och jag reser åter genom tiden i den fantastiska debutdokumentären ”Searching for Suger Man” av forne Kobra-reportern Malik Bendjelloul.

Det är en sanslös sannsaga. Way out helt enkelt! När såg man senast en dokumentär med sociala och politiska bottnar med ett lyckligt slut?

Det handlar alltså om Sixto Rodriguez som i början av 70-talet spelade in två plattor. Producenterna tyckte sig ha hittat en ny Bob Dylan. Men ingen köpte skivorna och karriären kom av sig. Han återvände till att jobba som byggnadsarbetare i Detroit. Men på okända vägar tog sig hans musik till det isolerade Sydafrika och blev för 70- och 80-talens sydafrikanska vita tonåringar kampsånger mot apartheidsystemet och Rodriguez sålde där fler plattor än Elvis. Men det visste ingen i de fattiga Detroitkvarteren. I Sydafrika trodde man han var död. Men på mitten av 90-talet började några av hans sydafrikanska fans att leta efter fakta om honom.

Till slut fick de kontakt med någon som påstod sig vara hans dotter. Och så reste han till landet där hans döda musik levde och gjorde konserter. Men inte förrän nu, med Malik Bendjellouls lysande film som tog alla tänkbara priser i Sundancefestivalen i januari och som sedan dess turnerat över USA, har han uppmärksammats i hemlandet. I nästa vecka ska han vara med i David Letterman Show.

Det uppstår ett magiskt ögonblick när filmen tonar ut. Vi torkar alla bort en tår i ögonvrån, när vi i den fåtaliga publiken plötsligt inser vem det är som är på plats. Där står han, Sixto Rodriguez själv, 70 år och gitarren har han med sig. Rakt ut ur filmen stiger han mot oss.

Så spelar han en av sina politiska sånger, ”Establishment Blues”, om alla de orättvisor som Olof Palme ville placera på historiens sophög och som Billy Bragg hoppas att vi ska organisera oss för att utplåna.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06