Kulturella kassakossor

Ann Lingebrandt om Hans Lunds "Kulturella ikoner".

Edvard Munchs "Skriet" är världens mest reproducerade konstverk. Varje år ansöker omkring tusen företag om att få använda sig av den välkända bilden, och sedan finns förstås alla de som inte bryr sig om att ansöka. Att Munchs svindlande skrik utnyttjas till politiska kampanjer och kommentarer är kanske inte så konstigt, men hur kunde en målning som uttrycker en vrålande existentiell ångest bli ett kommersiellt krängarargument? Vad händer med vår uppfattning om konsten när den blir ett instrument som säljer allt från sportbilar – "drives like a real scream" – till gemytliga pubkvällar?

I "Kulturella ikoner" (Carlsson Bokförlag) synar Hans Lund de bilder, texter och musikstycken som är var mans egendom, de som kopieras, parafraseras och parodieras tills alla kopplingar till det ursprungliga verket suddats ut. Det handlar om ödessymfonin som ringsignal, Amerikas mest fotograferade lada, hur Goethes dikt "Über allen Gipfeln" tidigare förekommit flitigt i tysk propaganda och reklam, men inte längre går hem i massmediebruset.

Lund reder ut begreppen, om än ibland väl akademiskt, och ger intressanta exempel på hur konst förvandlas till kitsch, exploateras som kassako och dräneras på mening. Men även om kulturella förlagor holkas ur och plattas till är massbruket inte nödvändigtvis något negativt. Vi behöver bilder och berättelser att samlas kring, Mona Lisa i mustasch uppenbarar nya perspektiv och också en Munch-musmatta kan vara en väg in i konsten.

Men skrigestalten som en skämtartikel i form av en uppblåsbar plastdocka? Visst får man lust att brista ut i ett stort AAAAAAAHHHHHHHH!

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com