Åsiktsmaskiner eller analyser

Mats Holm om medietrender i den politiska bevakningen.

”Det kan ju inte vara särskilt svårt att skriva en copy till den berättelsen: den där äldre killen vill rädda landet genom att ge de rika ännu mer pengar och den unga bredvid kan berätta i detalj hur det ska gå till”, skriver Manuel Ferrer på Aftonbladets blogg Proffstyckarna apropå hur Obamakampanjen ska bemöta Romneys val av Paul Ryan som vicepresident.

Roland Poirer Martinsson svarar: ”Demokraterna underskattar Romney/Ryan på egen risk.”

Det är de stora evenemangens år och efter en sommar med EM-fotboll, politikervecka, OS och Pride är det dags för de stora mediehusen att vända sina tungstyrda pansarvagnar mot höstens amerikanska val.

I slutet av nästa vecka håller republikanerna konvent i Tampa i Florida, en av tre, fyra delstater som lär avgöra presidentvalet – i alla fall som det ser ut nu.

Svenska journalister reser dit, men den som hittills velat ta del av initierade svenska rapporter om USA-valet har kunnat följa just denna blogg i Aftonbladet.

Den är intressant. Sannolikt pekar den framåt, varslar om något inom journalistiken. Frågan är hur vi ska se på det.

Trenden kommer från USA och Fox News-grundaren Rupert Murdochs 70-talsanalys att mainstream-media är för mycket "vänster". Genom att definiera tidningar som New York Times, Washington Post och tv-kanaler som CNS, CBS och NBC som "vänster" skapades jordmån för högerkanalen Fox News. En effekt blev att det journalistiska objektivitetsidealet tappade i lyskraft  – på bred front – och ersattes av idén att balansen bäst tillgodoses genom att ge röst åt den redovisade subjektiviteten, jämnt fördelad. 

Allt amerikanskt kommer hit, och vi har, i exempelvis Expressen, hunnit vänja oss vid proffstyckare som Lotta Gröning och Marie Söderquist som från varsitt politiskt håll kommenterar debatter och opinioner. Och i public servicebolagen är den politiska kommentaren inte längre förbehållen en egen journalist, en som likt en Margit Silberstein, Mats Knutson eller Inger Arenander inte är politiskt varudeklarerad. Idéburna publicister som Göran Greider och Peter Wolodarski har alltmer tagit över den rollen.

Med Ferrer och Poirer Martinsson tar denna trend ett nytt steg.

PR-strategen Manuel Ferrer  presenterar sig som ”consiglieri i regeringskansliet under Perssondynastin”.

Författaren och filosofen Roland Poirer Martinsson som  ”medlem av den internationella högerkonspirationen”.

I sin blogg har de sedan primärvalen i vintras vridit  och vänt på valkampanjen, passionerade som nyförälskade frossar de i oöversatt amerikansk politisk jargong. De skarpsinniga analyserna är generöst tryfferade med termer som ”Dems” (demokraterna), Veep (vicepresident) och landslide (jordskredsseger).

De kan sina saker. Men deras  perspektiv på politiken är strategiskt. Efter att ha läst dem i ett halvår infinner sig viss andnöd och en bister tanke: det politiska samtalet i medierna håller på att kidnappas.

På den amerikanska sajten Real Clear Politics, ofta åberopad som pålitlig källa när svenska journalister hänvisar till sammanställningar av opinionsläget,  finns varje dag länkar till mängder av politiska artiklar. Alla är skrivna av spinndoktorer. Det var längesedan min ork att läsa dessa texter sinade.

Det är en publicistik som är billig – och därmed tacksam för kommersiella mediehus. Men måste de icke-kommersiella följa efter? 

Vilken väg väljer public service?        

Åsiktsmaskinernas raksträcka eller de krävande berättelsernas och sammanhangens mer krävande?

Bevakningen av republikanernas konvent ger en första fingervisning.

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com