Kanonmat för kapitalismen

Jenny Maria Nilsson plockar bland exemplen på den svenska skolans största brist: oförmågan att överföra och värdera kunskap.

Under en kort tid vikarierade jag på en gymnasieskola. Något jag upplevde som gåtfullt var att flera av studenterna trodde på konspirationsteorier.

Dessa intelligenta ungdomar var säkra på att det var CIA som iscensatt elfte september-dåden för att ge USA en anledning att starta kriget mot terrorismen. Mig betraktade de som naiv och ju fler argument jag gav för att händelsen var ett terrordåd av al-Qaida riktat mot USA, desto säkrare blev de på motsatsen.

Så insåg jag att de betraktade mig som ett slags auktoritet, något deras generation lärt sig är att man ska vara kritisk mot och att deras kunskaper om USA:s statsskick, media och historia var klena. Medan teorin om att CIA regisserat dåden krockade med min karta över världen passade den utmärkt in i deras, ritad med vissa brister och kombinerad med uppfattningen att maktinnehavare döljer sanningen.

Ungdomarna hade blivit det som kritiskt tänkande ska råda bot på – lättmanipulerade.

Vi rör oss mot höstens flit och sedan förra veckan är de flesta barn och ungdomar tillbaka i sina skolor, även de på Vipeholms gymnasium i Lund.

Vipan är ett kommunalt gymnasium med yrkesutbildningar och den 9 augusti skrev Sydsvenskan om arbetsmiljöproblemen där. Skolans rektor berättar att eleverna varje år testas för att se vilken kunskapsmässig nivå de ligger på. Förra året ”konstaterade vi att 41 procent inte klarade godkänt i matte. Resultatet var liknande när det gällde svenska och engelska.”

Detta betraktas som ett arbetsmiljöproblem men att fyra av tio elever inte klarar godkänt i kärnämnena är också en samhällskatastrof och en tragedi för var och en av dem.

Och kom nu inte dragandes med att det här är nyanlända flyktingar, Vipans elever har i de flesta fall gått tio år i svensk grundskola med godkända betyg därifrån! Utan sådana får du inte börja på svenskt gymnasium.

Kritiskt tänkande, kreativitet och entreprenöriellt lärande är modeord inom pedagogiken, i inledningen av den gällande läroplanen står: ”Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.”

Det låter bra, men fungerar det?

Kunskapsförfall, charlataner med vinstintressen, marknadsanpassning där studenter kallas kunder och skolors namn varumärken, coachifiering, misslyckad experimentell pedagogik, dåliga löner och onödig administration som gett läraryrket låg status; skolan har många problem men man kan samla dem under en diagnos: skolan har avintellektualiserats och det finns en misstro mot det som måste vara varje god utbildnings motor – kunskap.

Med intellektualitet menar jag inte någon elitistisk variant utan varje persons möjlighet till bildning för att kunna läsa, skriva, tänka logiskt, delta i samhället och sköta ett jobb.

Skadliga myter som bygger på falska dikotomier repeteras: bättre att kunna analysera än att bära stum kunskap, bättre att vara kreativ än att bara upprepa saker och eftersom vi inte vet vilka kunskaper framtiden kräver bör vi lära oss flexibilitet hellre än fakta.

Men allt det som önskas går inte att direkt lära ut och kunskap står inte i motsättning till uppfinningsrikedom, skapande och ett kritiskt sinne utan är en förutsättning för att det alls ska uppstå.

Avintellektualiseringen av skolan innebär att kärran har spänts framför hästen. Vi står still vilket några förnekar: hur skulle vi kunna stå still när vi har en så skinande, ambitiös och framtidsorienterad kärra?!

Men inte hjälper det när hästen fortfarande står bakom och alltför många med makt inom skolans värld inte förstår att saker och ting måste komma i en viss ordning.

Det är så här vi bygger ett nytt klassamhälle. De 40 procent utan godkänt i viktiga ämnen, vad tror ni de kommer att bli? Jo, kanonmat för kapitalismen, som behöver en hög arbetslöshet för att må bra och det finns en politisk iver att skapa en ny låglöneklass. Den styrande klassen och näringslivet vet vad man kan tjäna på att göra kunskap exklusiv – tror de.

Men ett samhälle där meritokrati är satt ur spel är i längden inte trevligt för någon av oss.

Och jämlikheten är satt ur spel – avgörande för goda betyg är vilka dina föräldrar är. SVT har på sin Skolpejl sammanställt statistik från svenska skolor och gjort grafik av det. Klassamhället har tre färger; grönt, orange och rött. I botten ligger det röda fältet; barnen med föräldrar som har lägst utbildning har också lägst betyg. Alla föräldrar bör gå in och läsa statistiken på skolpejl och lära sig tolka den. Höga betyg i kombination med låga resultat på nationella proven indikerar till exempel betygsinflation.

Albert Camus föräldrar hade ingen utbildning. Första dagen i läroverket fick han regler hem från skolan som skulle skrivas på av en vuxen. Tre vuxna fanns i hemmet; mamma, mormor och morbror, men ingen av dem kunde ens skriva sitt namn.

Efter att Camus fått veta att han tilldelats Nobelpriset skrev han brev till sin småskolelärare Louis Germain och berättade att inga av hans framgångar hade varit möjliga om inte Monsieur Germain räckt ut sin hand ”till den lilla fattiga pojke jag en gång var”. Germain såg till att Camus, via ett stipendium, kunde börja i läroverket i Alger där barn från de högre klasserna gick. Det borde ha varit svårt för honom att hävda sig där. Det var det inte, varken för honom eller för den andre gossen från Monsieur Germains klass.

Camus skriver i sin självbiografiska bok "Den första människan" att den grundliga utbildning som läraren gett dem i folkskolan ”hade skänkt dem en överlägsenhet som redan det första året placerade dem i täten. Deras osvikliga rättstavning, deras säkerhet i räkning, deras vältränade minne och framförallt den respekt de hade fått sig inpräntad för allt som hette kunskap utgjorde trygga trumfkort.”

Poängen är inte att Camus tar sig ända fram till ett nobelpris utan att hans lärare förser honom med kunskap som ger självkänsla och alla vet att lärarna står i centrum för barnens möjligheter.

En svensk gymnasielärare har i genomsnitt cirka 27 000 kr/månaden i lön, det är mellan 8 och 10 000 kronor mindre än i våra grannländer. Två danska lärare tjänar lika mycket som tre svenska diton. Varför talas det inte mer om att lärarfacken har misslyckats med att driva sina medlemmars och hela samhällets intressen?

Kritiskt tänkande utan kunskaper är i bästa fall meningslöst och i värsta fall farligt. Vi måste börja intressera oss för hästen och påintellektualisera skolan igen.

Varje gång man argumenterar för kunskap så invänder några att det är mossigt och nu är det framtid och marknadsanpassning som gäller. Men medan teknologi och entreprenöriellt lärande blir omodernt snabbt, blir riktigt god läsförståelse det aldrig.

Kunskapen bör ges med god vilja och som en frikostig gåva till alla individer i varje uppväxande generation. Att se utbildning som en arena för kortsiktiga, politiska och kapitalistiska styrmedel är egocentriskt.

Det fria samhällets attityd borde vara: varsågod unga människa, ta all vår kunskap och låt oss se vad du kan göra av den!

Fokus ska ligga på att överföra hardcore-kunskaper, inte på att begära kreativitet – så låter vi hästen dra oss mot en bättre skola.

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com