Mer än sport

Åsa Sandell inför Paralympics öppnande i dag.

Ni minns väl det famösa uttalandet om handikappade inför OS i Moskva 1980? Regimen vägrade vara värd för Paralympics – officiellt fanns det nämligen inga handikappade människor i Sovjet. Paralympics, som arrangerats i OS-städerna sedan 1960, fick snällt söka andra arenor och gick i stället av stapeln i Arnhem i Nederländerna.

Att handikappidrottens status höjts sedan dess är ett understatement. I dag invigs Paralympics i London med 4 200 aktiva från 140 länder. Det skrivs mer än någonsin om spelen och 6 500 medierepresentanter förväntas vara på plats. Även åskådarna strömmar till: 2,2 miljoner biljetter har sålts till de 20 idrotter som utövas på 20 olika arenor.

Nej, handikappidrotten är näppeligen någon amatörmässig, ideell verksamhet, fri från kommersiella intressen. Och paradoxalt nog: kanske är det yttersta beviset på handikappidrottens statushöjning att idrottens avarter florerar också i Paralympics. För någon vecka sedan meddelades det att friidrottaren Jelena Tjistilina fastnat i en dopingkontroll.

Ett annat växande problem är idrottare som fejkar handikapp, om man får tro en artikel i tyska Der Spiegel från i våras. Där berättas bland annat om den holländska handcyklisten Monique van der Vorst som vann två silvermedaljer i Paralympics år 2008. Det avslöjades senare att van der Vorst, som med sina framgångar nått ikonstatus i hemlandet, både kan stå och gå och därmed är en simpel fuskare. Ett annat sorgligt och omtalat exempel är Paralympics i Sydney år 2000, då det förståndshandikappade basketlaget från Spanien vann guld. Det visade sig att IQ-testerna fallerat och tio av spelarna var fullt friska.

Kontroller görs: läkare och sjukgymnaster testar vad atleterna kan och inte kan göra. Men precis som när det gäller dopingen finns det inte några absoluta garantier, enligt läkaren Jürgen Schmid i Der Spiegel: ”Våra tester är rigorösa, men har man verkligen bestämt sig för att fejka ett handikapp kan man klara av det”.

En av de mest fascinerande aspekterna med OS är att spelen är så mycket mer än sport. Här finns så många historier, så många prestationer utöver det vanliga, så många märkliga människoöden. Detta gäller kanske i än högre grad i Paralympics: Idrottsmän och -kvinnor som inte bara övervunnit sina handikapp utan också utför remarkabla prestationer trots dem.

En av dem är ”Blade runner” – sydafrikanen Oscar Pistorius, vars båda ben är amputerade strax under knäna. Han sprang 400 meter i OS, och kommer att göra detsamma i Paralympics. Därmed skriver han OS-historia.

Pistorius har sannolikt gett handikappidrotten en ny och bredare publik, en publik som skulle kunna bli ännu större. Eller som en av Sveriges största, skytten Jonas Jacobsson, uttrycker det i en intervju inför Paralympics i London: ”Man måste ha lika höga mål och vara lika professionell som handikappidrottare för att komma någon vart. Når vi ut med det så tror jag att handikappidrotten kommer att möta mer respekt.”

Åsa Sandell
asa.sandell@gmail.com