Till Venedig med klass

Camilla Larsson är på plats när Gabriela Pichlers klassmärkta drama "Äta sova dö" sätter sin nordvästskånska prägel på världens äldsta filmfestival.

Flärden på ett filmfestivaldressat Lido känns långt från uppsagda arbetare på den nordvästskånska landsbygden. Och den för fotografering uppfixade Nermina Lukac känns lika långt från den karaktär hon spelar så övertygande i Gabriela Pichlers "Äta sova dö" – 20-åriga Raša, som är en jävel på att väga upp exakt 175 gram ruccola i handen, som duschar bara när hennes pappa säger åt henne att göra det och pustar uttråkat när hon måste köpa nya kläder.

Festivalen i Venedig, den 69:e, visar i år upp en klart bättre statistik än den som gjorde att debatten i Cannes tog riktig fart i maj i våras när inte en enda kvinnlig regissör fanns med i huvudtävlingen. Venedigs siffror är långt ifrån perfekta, men något har hänt. Svenska Gabriela Pichlers debut visas i sektionen Kritikerveckan tillsammans med sex andra filmer från hela världen, närmare hälften av dem kvinnor.

"Äta sova dö" är en film om ett annat Sverige än det vi oftast ser på vita duken, i tv-rutan eller på dataskärmen. Inspelad i på mindre orter som Åstorp, Klippan, Bjuv, Örkelljunga, Perstorp, Bårslöv, Tyringe men också i Helsingborg. En film om en bufflig och kaxig ung tjej som blir uppsagd från jobbet på grönsaksfabriken i landsortens Skåne, om hennes relation till sin älskade och sönderarbetade pappa och om hennes absoluta vilja att stanna kvar där hon är, för trots allt är det här vännerna, värmen och livet finns. Även om jobbcoachen på Arbetsförmedlingen definitivt tycker annorlunda.

Vissa saker i filmen går möjligen en internationell publik förbi, som hur exakt Pichler lyckas skildra deppigheten hos en gråregning svensk landsortshåla eller hur blandningen av språk och dialekter tillför en ytterligare dimension till berättelsen, är ju tematiken universell och dessutom obehagligt aktuell just här i Sydeuropa där arbetslösheten växer och den ena ekonomin efter den andra krackelerar. Även om det inte syns på Lido, som visserligen är ovanligt stormigt i år.

Och om Pichlers tema är universellt är hennes uttryck eget och unikt. Med en blandning av, ja, fransk socialrealism, balkanpoesi och techno-chock kör hon med kraftfull värme över publiken med sin starka önskan att skildra den typ av värld hon själv vuxit upp i, i Örkelljunga. Eller som hon själv i pressmaterialet beskriver som ”de människor jag alltid älskat men samtidigt skämts för att tillhöra”. Och talangen uppmärksammas. Efter Venedig fortsätter filmen direkt till Nordamerikas festivaljätte i Toronto. Och sedan står festivaler världen över på kö.

"Filmen är en riktig festivalsensation. Den är inbjuden till i stort sett ALLA filmfestivaler", säger Pia Lundberg, utlandschef på Svenska Filminstitutet. Men hon kan ännu inte avslöja vilka som valts, eftersom festivalernas program inte är officiella ännu.

På kvällen efter den allra första press- och branschvisningen, som sker parallellt med den av Terrence Malicks tävlingsfilm "To the Wonder", säger Frédéric Boyer – den tidigare chefen för Cannesfestivalens sektion Director’s Fortnight, numera på New Yorks Tribecafestival – att "Äta sova dö" är den absoluta bästa film han än så länge har sett i Venedig.

Inte illa för en långfilmsdebutant som gick ut Filmhögskolan i Göteborg för fyra år sedan. Visserligen har hon redan en Guldbagge för bästa kortfilm i hyllan ("Skrapsår"), men det lär inte stanna där.

På tal om Guldbaggar så finns det en och annan skådis här som är värd en också. Metoden att genomgående arbeta med amatörer, många med liknande erfarenheter som karaktärerna fungerar klockrent.

Med i Venedig är Milan Dragišic, som spelar Rašas pappa med imponerande närvaro och värme, och så regissörens egen mamma Ruzica Pichler, själv med bosniskt ursprung. Som en av de uppsagda arbetarna levererar hon, med omsorgsfullt välskötta naglar och precis rätt blandning av hopplöshet och arg stolthet, en av filmens mest obönhörliga repliker som fullkomligt blottlägger det absurda i jobbcoachens uppmaning till henne och de andra att ”skaffa sig en hobby”.

Pichler själv tar uppmärksamheten med ro: "Det är spännande och stort och eftersom vi verkligen står för den film vi har gjort så gör ju det här att vi verkligen kan föra ut det budskap som vi vill", säger Gabriela under de intensiva intervjudagarna i Venedig.

Den 5 oktober går filmen upp på svenska biografer.

Fotnot: Redan i morgon rapporterar Hynek Pallas om fler stora och små, svenska och amerikanska filmer på festivalen i Venedig.

Camilla Larsson
camilla.larsson@filmfestival.org