Ursäkter läker inte

Kultur Publicerad 5 september 2012 kl. 04:00
  • Mohamed Omar. Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Kristian Lundberg om Mohamed Omar och ett moraliskt haveri.

Mohamed Omar. Skriftställare. Poet. Tidskriftsredaktör. Förgrundsfigur för en mer liberal form av islam – och plötsligt stiger han ut i verkligheten med en hårdare attityd, oförsonligare – vassare. Han börjar tala om böglobby, om sionistisk konspiration. Han intervjuar Ahmed Rami.

Handlingar skapar konsekvenser. Konsekvenser drabbar människor.

Nu efter tre års närmast manisk kampanj mot framför allt judar stiger han ut och ber om ursäkt – men vad är en sådan ursäkt värd? Och till vem skall den riktas?

Den senaste tidens Omardebatt tycks handla om ifall vi skall släppa in honom i stugvärmen. Han har författat ett litet häfte, "En opieätares bekännelser" (Aguéli förlag), där han redogör för sin moraliska härdsmälta. Kan man acceptera hans ursäkt?

Nej.Det är min åsikt. Inte minst eftersom det inte är en ursäkt. Och här blir det problematiskt – om man själv har felat, har man då rätt att döma?

Han upplever att han har stängts ute från offentligheten – och nu vill han in igen. Men. Var det verkligen så?

Nej.Tvärtom. Mohamed Omar bytte bara offentlighet.

Han satt bara i ett fattigare hus, måhända också kallare – hos nazister och antisemiter.

Det virvlar Omarcitat genom cyberrymden. Här är ett: "Carina Rydberg är en oseriös debattör. Hon kan inte komma med ett enda argument för att den sionistiska versionen av Förintelsen är sann."

Vänta här. Den sionistiska versionen av Förintelsen?

Om man nu lägger ett antal sådana uttryck intill varandra, om man nu tänker att detta sker under tre år och plötsligt kommer det en tunn liten skrift som säger, ”Näe, vad fan – jag menade inte så, hade lite skit hemma och på jobbet, ja, då vet ni hur det blir, judesnack och bögsnack”.

För det är exakt det Mohamed Omar nu försöker att göra, minimera sin egen skuld, lägga den på andra.

I Kulturnyheterna träder Ordfronts Pelle Andersson fram och säger att man visst kan ge Omar en andra chans. Men. Är det vad det handlar om? En andra chans? Till vad?

Om Omar, vilket han för övrigt inte alls tar upp i sin illa skrivna pamflett, ångrar sina utfall mot homosexuella borde han kanske arbeta ideellt för gruppens rättigheter. Kanske diska lite koppar, dela ut flygblad? Eller hur? Ni förstår vart jag vill komma. En ursäkt räcker inte. Alla kan rapa ur sig ett ”Förlåt då för fan” när man märker vad åsikterna har kostat.

Det är nu det börjar bli komplicerat; hur sona en skuld som riktar sig till en grupp?

Omar drev tesen att Amnesty är en sionistisk organisation. Han gick ur PEN med motiveringen: "en liberalimperialistisk, prosionistisk och antiislamisk organisation". Han menade att Fredrick Federley är en springpojke åt sionismen. Hur läka sådana sår?

Skuld är ett brott som går att sona. Det är inte en offentlig tvagning. Det är inte vi som skall tvätta Omar ren igen. Det är han själv. Han iscensätter nu hela offentligheten. Förövaren som kränkte blir nu ett offer. Vi känner igen det. Hur göra, hur sona? Ursäkter läker ingenting.

Om Omar hade gått med judiska barn genom Stockholm för att skydda dem mot glåpord och hot, om han hade anordnat en Kippavandring genom city – om han på något sätt rent konkret satt sig själv på spel – då hade det i alla fall funnits en möjlighet att gå honom till mötes.

Nu är det omöjligt eftersom han sitter kvar i sin bur, i sin föreställning. Omar tycker synd om sig själv. Omar känner sig missförstådd. Han får inte det han tycker sig behöva. Han ger då ut ett litet häfte med förklaringar till sitt moraliska sammanbrott, men i mina ögon låter han som hustrumisshandlaren som ömkar sig själv ”Om hon bara hade kommit i tid hade jag sluppit att slå henne!”

Han finner hela tiden ursäkter, utvägar.

Han befann sig i en maktposition. Han hade talets gåva, talets makt – och han skrev detta i Aftonbladet: ”Men är inte Hamas självmordsattacker våldsdåd? Det är våldsdåd men det är samtidigt försvar. När man försvarar sitt land är det en annan sak. Själv stödjer jag Hamas till hundra procent, nej förresten, till två hundra procent. Dock tycker jag inte att det är bra att man dödar oskyldiga. Det är mot islam, mot sharia. Men samtidigt, det är collateral damage.”

Han sa i en intervju: ”Böglobbyn har gått så långt att man vill hävda att det är lika normalt att vara homo som hetero.”  

Så, vad är det egentligen som pågår? Vad är det han vill, egentligen?

Han säger nu i en intervju i Svenska Dagbladet om sin Canossavandring genom medielandskapet: ”Framför allt tror jag att det blev för mycket medieexponering. Men det var inte bara mediernas fel utan även mitt, jag var väldigt sugen på att vara med och synas. Men jag var inte riktigt redo för det, jag orkade inte. Jag tog på mig för mycket och hann inte tänka efter.” 

Men blir man homofob och antisemit av stress?

Eller av medieexponering?

Är detta hans avbön? Att han är ett offer för media?

Jag betackar mig. En andra chans?

Det räcker inte med att förfalska historien genom att radera gamla bloggar, hemsidor och ge ut ett illa skrivet häfte.

Kristian Lundberg

Textförstoring

Dela

Kommentarer

Kultur

Huvudnyheter