Tv:n som tidsspegel

Malena Janson om förändrade tider i samhället och tv-rutan.

"Mamma, jag längtar till de RIKTIGA lektionerna!"

Det är skolstart och det är så kallade kompisveckor. Ett bra sätt att lära känna den nya miljön, de nya eleverna, de nya vuxna. I faddergrupper tillverkar man vänskapsband, spelar spel och tillagar mat på stormkök i skogen.

Sexåringen trallar och skuttar efter varje ny dag i skolan och somnar som en stock varje kväll. Men längtar efter matte, svenska, gympa. Och efter skogsskolestart – för det här är en I Ur och skur-skola och börjar man första klass blir man inte bara ettagluttare utan också Strövare.

Att börja skolan i Sverige år 2012 är för många barn att placeras i en av föräldrarna noga utvald fåra plöjd för bästa tänkbara skörd på studentdagen tolv år senare. Skolorna blir alltmer homogena, kommunerna alltmer segregerade. Medelklassen vill inte blanda sina barn med arbetarklass- och invandrarungarna. Detta visar Maja Lejsne i sin uppmärksammade reportagebok om den svenska skolan; "Godkänt?".

Att börja skolan 1979 innebar att gå den korta biten till den närmaste skolan. För min del att kliva in i en enorm byggnad genomkorsad av oändliga korridorer och fylld med ett oräkneligt antal barn. Dessa delades in i kategorierna svenskar, juggar och greker. Det sägs att Sverige var som mest jämlikt 1980: det var då inkomstskillnaderna mellan lönetagarna var som minst. Malin Ullgren undrar i en artikel i Dagens Nyheter (27 augusti) om inte den svenska skolan var som bäst under samma period.

Men barnens känslor inför skolstarten är ungefär desamma oavsett om de är sex-sjuåringar på 1970- eller 2010-talet. Längtan, rädsla, spänning, nyfikenhet, blygsel. Det är vad som förmedlas i Barnkanalens dokumentärserie "Börja skolan", om Maja och Åke som går sina sista dagar på dagis och sina första i skolan. Miljön vi möter är grönskande och idyllisk, ett välmående villaområde utanför Stockholm där mammorna är klädda i fräscht beige och barnen är ljushåriga.

I SVT:s Öppet arkiv kan man hitta en annan film på samma tema. Den heter "Marie börjar skolan" och var en del i den skolförberedande serien "Hej skola". Det är tidigt 70-tal, det är nybyggda miljonprogram och ettagluttarna vi möter är barn till hårt arbetande föräldrar. Till uppropet följer mamma eller ett storasyskon eller någon enstaka pappa med. Därefter går barnen själva den delvis hårt trafikerade vägen till skolan – "men vi går alltid över på övergångsstället".

I klassrummet lär sig barnen läsa med frökens fiffiga filttavla och räkna med tärningar. De hoppar som kaniner på gympalektionen och efteråt duschar de med genomskinliga strutar på sina huvuden. På rasterna blir det ibland bråk. "Då får fröken reda ut bråket eller så reder man ut det själv."

SVT:s två börja skolan-program säger mycket om hur samhället, skolan och synen på barn har förändrats på fyrtio år. Somt på gott, annat på ont. Men de säger också en hel del om tv:s roll i barns liv. På 70-talet var barnredaktionernas främsta uttalade mål att "utjämna skillnaderna mellan barn från olika hemförhållanden". Genom att fungera som ett uppslagsverk skulle man kompensera de barn som kom från hem som saknade böcker och där föräldrar inte hade möjlighet att svara på barnens alla frågor.

Dagligen klockan halv fem och halv sex skulle de unga tittarna bibringas kunskap om livet, världen, sig själv och andra människor. För att alla, enligt utopin, skulle få samma chanser att utveckla sig själva och det samhälle de ingick i.

I dag ser SVT:s roll delvis annorlunda ut. Barnkanalen må ha ambitionen att nå ut till alla barn från alla samhällsskikt – men man gör det inte. Andelen barn som dagligen ser på barnprogrammen är numera mycket mindre – en naturlig konsekvens av avmonopoliseringen på sent 80-tal. På 70-talet såg ofta 90 procent av den tänkta målgruppen på "Clownen Manne" varje tisdag, till exempel – en siffra inte ens Eurovision Song Contest kan drömma om i dag.

Och de barn man når ut till – vilket ändå är väldigt många – serverar man allt mindre kunskap och alltmer fiktion och underhållning som tillsammans utgör 92 procent av Barnkanalens utbud. De fem procent fakta som serveras handlar ytterst sällan om barns olika levnadsvillkor i Sverige. Dokumentärserierna är nästan lika medelklassiga som en I Ur och skur-skola.

För visst är det så: Också vi som mest ihärdigt förordar blandade skolor som ser ut som en miniatyrmodell av hela samhället, med elever från alla samhällskikt och kulturer, väljer "det bästa" åt våra barn. Och är det bästa ett friluftsalternativ där matte, svenska och gympa genomsyras av naturtänk så är valet ganska enkelt.

Men allra helst hade jag sluppit välja. Såväl skola som TV-kanal.

Malena Janson
malena.janson@mail.film.su.se